MANNEN UTAN ÖDE av Lajos Koltai (2005)

MANNEN UTAN ÖDE av Lajos Koltai (2005)
Originaltitel: Storstalanság
Med Marcell Nagy, Béla Dóra, Bálint Péntek, Áron Dimény, Péter Francsikai, Zsolt Dér, András M. Kecskés, Dani Szabó, Tibor Mertz, Péter Vida, Endre Harkányi, Márton Brezina, Zoltán Bukovszki, Gábor Nyiri, Jenö Nagy, Bence Bihari, Patrik Holzmüller, Daniel Craig, Jakab Pilaszanovich, Zoltán Tóth

Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.

Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.

Det här är Lajos Koltais version och den är lika klichéfyllt upprörande och därmed avtrubbande som alla de andra (om den inte råkar vara den första i facket man ser). Därför är det en försonande omständighet att det finns några intressanta skillnader i marginalen.

Eftersom Mannen utan öde – en märklig svensk titel i sken av att filmen handlar om en 14-årig pojke – är gjord i Ungern av ungerska judar och inte i Hollywood av mastodontfilmsfabrikanter, tar den upp sådant som de senare förmodligen inte ens är medvetna om. Som den tämligen fasansfulla rasism som frodades *mellan* judar av olika etnisk härkomst i koncentrationslägren, där man på rangskalan inte var ”äkta” jude om man var av si eller så nationell härkomst och som ”oäkta” jude behandlades sämre av de övriga lägerfångarna. Det här är förstås ögonöppnande både fasansfullt och intressant, och för de flesta förmodligen okänt … och just därför känns det som ett försuttet tillfälle att det tas upp bara i ett par flyktiga scener och inte får några konsekvenser. Mannen utan öde visar också på hur den 14-årige pojken, kusligt inlevelsefullt porträtterad av Marcell Nagy, efter krigsslutet och återkommen till Budapest blivit något av en icke-existens, en person som med sina erfarenheter bemöts med i bästa fall likgiltighet och i sämre fall med att stötas ut och i sämsta fall ett slags klichéartad nyfikenhet där de svar han förväntas ge om tiden i koncentrationsläget trycks ned i halsen på honom av dem som frågar, eftersom klichéföreställningarna redan frodas.

Det finns en intressant rent filmisk skillnad också. Mannen utan öde växlar, beroende på scen, mellan färg, svartvitt och – något man mycket sällan ser på filmduken – sepiabrunt. Det förlänar filmens stämningar en subtil, ytterligare styrka och är genomgående mycket skickligt genomfört.

Så, ur några synvinklar förnyar Mannen utan öde den för det kollektiva minnet av förintelsen allt livsfarligare filmkonst som exploaterar fasorna intill den klichéfyllda, mysrysiga skräckfilmens gräns.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “MANNEN UTAN ÖDE av Lajos Koltai (2005)”

  1. Jessica Says:

    ”Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.”

    Ja, nog är det så. Det behövs kanske lite nya grepp också. Den förintelseskildring som berört mig mest på bra många år var faktiskt inte en realistisk filmskildring utan serieromanen Maus. Ett helt otroligt verk. Hjärtskärande, inte minst tack vare de insprängda glimtarna av humor.

  2. Moviehead Says:

    Faktum är att även filmkonsten då och då förmår komma med en ny och därför i denna tid mer talande och därför mer fasansfullt inträngande skildring den också. Här tänker jag närmast på Stephen Daldrys lysande The Reader från 2008, som finns recenserad här på Kintematografi. Helt annan infallsvinkel och samtidigt en film som skulle ha havererat fullständigt utan Kate Winslets skådespeleri, som är vidunderligt.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Moviehead Says:

    Och, det var så sant – till dessa filmer med ny infallsvinkel måste också läggas den betydligt äldre Nattportieren av Liliana Cavani, från 1974. Ett psykologiskt drama som drar åt tumskruvarna om tittaren tills man är omsluten av klaustrofobi och även här med samma vidunderliga sorts skådespelarinsats från främst Dirk Bogarde. Finns förresten också recenserad här på Kintematografi.

    Kör hårt,
    Bellis

  4. Jessica Says:

    Har inte sett någon av dessa filmer men jag får absolut lägga dem till att-titta-listan. Jag har sen gammalt nån sorts hang-up när det gäller Förintelsen. Även om ämnet är flitigt behandlat i litteratur och film fortsätter det faktiskt att beröra mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: