CREATURE FROM THE BLACK LAGOON av Jack Arnold (1954)

CREATURE FROM THE BLACK LAGOON av Jack Arnold (1954)
Svensk titel: Skräcken i Svarta Lagunen
Med Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Antonio Moreno, Nestor Paiva, Whit Bissell, Bernie Gozier, Henry A. Escalante, Ricou Browning, Ben Chapman, Perry Lopez, Sydney Mason, Rodd Redwing

Bland science fiction-fans finns uttrycket ”suspension of disbelief”, vilket betyder att man ibland, vad gäller vissa science fiction-berättelser, måste ge avkall på sitt kritiska sinne och acceptera det osannolika, för annars fungerar inte berättelserna. Det måste man göra när man ser Creature From the Black Lagoon också. Och det fungerar bra större delen av tiden. Jag är faktiskt beredd att för stunden tro på en fiskmänniska som andas med gälar och kommer från den geologiska tidsåldern devon. Däremot är jag inte för en sekund förmögen att tro på ett gäng välutbildade paleontologer som hittar ett fossil från devon i form av en kloförsedd hand med simhud som sticker rakt ut ur en bergvägg och som åtta dagar senare anser sig ha misslyckats fullständigt när de inte hittat resten av de fossiliserade kvarlevorna av varelsen som handen tillhört. Poängen är nämligen att en sådan hand från devonperioden skulle vara det mest spektakulära fyndet, alla kategorier, i paleontologins historia. Det skulle ställa hela vår uppfattning om livets utveckling på huvudet. Man skulle få börja om från början.

När man ser en film som Creature From the Black Lagoon bör man hålla i minnet i vilket syfte den gjordes. Den är skräddarsydd för en särskild målgrupp som knappt finns längre, men som var enorm 1954 – amerikanska tonåringar som parvis åker i killens bil på drive in-bio för att hångla. Isbrytaren är monstret, som ger flickan en förevändning att låtsas bli rädd och därför ta killen i hand och sedan, i takt med att saker och ting blir allt grusligare, trycka sig intill honom, kasta sig i hans famn och slutligen, när det är som allra grusligast på duken, se till att det blir som allra mysigast i bilen – för vid det laget har de båda tonåringarna glömt filmen och kysser häftigt varandra och hånglar av hjärtans lust. Det är inte så svårt att se den för ändamålet väl avvägda dramaturgin i Creature From the Black Lagoon – jag vågar påstå att filmskaparna till och med har beräknat hur lång tid det tar, ungefär, från steg 1 till steg 2 till steg 3 i de många bilarna där publikens unga par sitter.

När man nuförtiden ser Creature From the Black Lagoon – som de för övrigt obegripligt nog håller på att göra en refake av – är det förstås primärt av historiskt intresse och utan större förväntningar. Den är liksom dåtidens amerikanska ungdomar ohyggligt könsrollsstereotyp (filmens enda kvinna gör nästan ingenting annat än skriker, oavsett om hon ser monstret eller inte) och intrigen skulle vara oförlåtligt enfaldig om man inte visste i vilket syfte filmen gjorts (se ovan). Syftet är å andra sidan uppenbart på så många sätt att man inte kan undgå att märka det – så till exempel varnar musiken punktligt tittarna varje gång det är dags att bli rädd, som en uppmaning till att börja hångla i bilen.

Fast då är det kanske desto mer överraskande att här faktiskt finns några eleganta scener, nämligen de där Julie Adams simmar i lagunen och fiskmänniskan från urtiden utan att hon märker det simmar på rygg under henne, som en spegelbild, en meter under vattenytan. Det är snyggt gjort och ser ut som ett simkonstnummer – vilket det förstås är. Ett ganska oväntat inslag av ambitiöst filmskapande i en produktion som i övrigt medvetet lägger sig på B-filmsnivå, även om man i ärlighetens namn även måste säga att monstret är förbluffande välgjort jämfört med flertalet av sina kusiner i dåtidens filmvärld.

Det fanns kopior av Creature From the Black Lagoon som var tredimensionella (man fick ta på sig de gamla klassiska, rödgröna glasögonen), men den variant som har överlevt och blivit ett slags kultstatusklassiker bland skräckfilmsfans är den vanliga tvådimensionella.

Förresten, i slutscenen drabbas min suspension of disbelief ånyo av en fullständig oförmåga att tro mina ögon, även om jag säger åt den på skarpen att göra det. Det finns inte en enda chans över huvud taget att riktiga paleontologer skulle ha betett sig på det sättet ställda inför en levande fiskmänniska från devonperioden.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

5 svar to “CREATURE FROM THE BLACK LAGOON av Jack Arnold (1954)”

  1. Hans Brüggener Says:

    Jag är personligen beredd att acceptera rätt många ”fel” när det gäller The Critter. En av orsakerna är att den är unik i det avseendet att den visar ett monster som faktiskt fungerar på film. En annan att filmen inte bara innehåller vackra, erotiskt laddade scener (första kontakten mellan The Gill Man och Julie Adams plagierades rakt av och användes i ”JAWS”. Möjligen för att Spielberg inte vet mer om hur man närmar sig en kvinna på ett naturligt sätt än The Creature. Varför han nu skulle vilja det…) utan att den är sensuell. Vidare beskrivs de attacker där Gälmannen skyddar sitt revir på ett bra sätt, och varje gång någon omkommer så infinner sig en stark känsla av att ingen tar lätt på det inträffade. Vad gäller den vetenskapliga biten struntar jag i den
    men vill påpeka att det inte bara var på film man bar sig vansinnigt korkat åt i vetenskapliga kretsar i t ex USA – då som nu. De på
    båten vill säkra SIN upptäckt – well, folks: I see that all the time. Det är ofta dummare och farligare än i filmen. De som ödelade 8 års AIDS-forskning genom att för skojs skull (och stålar) skicka in
    ett virus i systemet på Institut Pasteur är ett litet exempel. Hur
    janterar man farliga organismer? De spolas ned på muggen.
    Så… Den som inte tror mig kan få se bevis från CIA 1955-56.

    Nå – åter till den Svarta Lagunen. Inspelad då Amazonas var häftigt, vackert, inspirerande och ett paradis. Rena reklamen.
    Det är en film av många i samma genre, men de övriga hade inte SAMSPELET mellan Gälmannen och Julie Adams. Ett fint par.
    Ett sexigt par. De 2 ”rivalerna” på Rita som slogs om henne kände sig hotade av Crittret – inte utan orsak…De glömde vad de var där för, och det hela är ett rent svartsjukedrama. ”Skjut den där udda
    typen!”. Som kunde ha varit t ex en färgad man, en kines…
    De låter t o m liv gå till spillo för att försvara SIN mandom. Sitt revir. Sin kvinna. Filmen är väl genomförd, och förtjänar sin chans. Detaljrikedomen är stor och man upptäcker alltid något nytt.

    Om jag inte fick vara Sean Connery & möta Barbara Carrerra, ville
    jag byta plats med Ricou Browning, simmaren som spelade The Creature och fick leka(!!!) med Julie Adams, där hon simmade i sin ganska avslöjande ”Great White one-piece”. I surely would!

  2. Hans Brüggener Says:

    Kort PS: de senaste åren har ett flertal tidigare okända djur dykt upp & 2 kvastfeningar dragits upp ur vattnen utanför Indonesien.
    Kvastfeningarna, som var fantastiska exemplar, kolade eftersom
    de skulle plåtas på land innan de fördes till akvariet…
    Andra NÄSTAN utdöda djurarter fann man ”den sista” av – och sköt ihjäl den på momangen.
    ”Hoppsan!” är ett ofta använt uttryck på laboratorier mm. DS.

  3. Moviehead Says:

    Det här med kvastfeningarna är ju helt horribelt. Och samma sak med avskjutna ”sista” individer av djurarter. Mänsklig dumska upphör aldrig att förbluffa mig, för så fort man tror sig ha sett det dummaste dyker något ännu dummare upp. Alltid.

    Din infallsvinkel på Creature from the Black Lagoon skiljer sig ju drastiskt från min, men det är en sak som alltid har irriterat mig till vansinne på filmduken – bristen på förundran inför fantastiska skeenden, upptäckter, what have you. Folk som i filmer ställs inför till exempel tidsresor – se den imbecilla Kate & Leopold till exempel – höjer liksom inte ens på ögonbrynen. Det är som om den mest omvälvande omständigheten i mänsklighetens historia, alla kategorier, inte är märkvärdigare än en påse popcorn ute i biograffoajén och det som i stället upptar all deras tid är en helgromans. Jag menar, om jag helt plötsligt kunde resa fram och tillbaka i tiden skulle jag nog ha väldigt mycket annat i huvudet än en helgflirt, oavsett hur makalös tjejen var. Jag skulle möjligen till och med ställa in TV-kvällen då vi skulle se en tidsresefilm till förmån för att resa i tiden på riktigt i stället. Full av förundran. Och TV-kvällen kunde jag ju alltid resa tillbaka till när (eller snarare om) jag ville, så vad skulle jag ha förlorat?

    Kör hårt,
    Bellis

    • Hans Brüggener Says:

      Bellis,

      Tidsresekommentaren är fullkomligt obetalbar!!!
      Du gjorde faktiskt mos av idén med ”det missade TV-programmet”
      på ett förtjänstfullt sätt, och jag kan bara hålla med – helgflirt i all ära, men nog fasen skulle det vara vettigare att resa runt och
      se om det fanns någon bra bot mot cancer i framtiden, eller finna svar på forntidens mysterier om man fick en chans. Jag har alltid haft ”VAD ÄR SANNING?” som en form av ledstjärna, och sökt sanning genom allt ifrån film, analyser, personliga upplevelser
      där jag öppnat alla låsta dörrar jag kunnat finna, för att slutligen
      hamna inom anatomin och patologin. Så om jag finge resa i tiden..

      Vidare håller jag fullständigt med dig om filmpersonligheter man skulle vilja träffa! Gillar ditt urval. Bette Davis? Du får mig att rysa…Tanken svindlar. Låt mig lägga till Zita Johann, mest känd från ”Mumien Vaknar”, men som även gjort oförglömliga insatser
      i den skoningslösa ”The Sin of Nora Moran” (Jämförbar med den likaledes ohyggliga ”I Want To Live!” av Robert Wise, båda skildrar kvinnor som avrättas.) som ger ångesten ett ansikte, bidrog till att ”den där okände Clark Gable” kom vidare i hollywood och spelade mot Bogart. Bogart och Karloff träffade faktiskt de allra flesta.
      Blir alltid lika rörd av Spencer Tracys sista möte med Bogart:
      ”Goodnight, Bogie.”
      ”Goodbye, Spence.”
      Spence förstod, och grät på hemvägen.
      Dagen efter var Bogart död.

      Själva skall vi förstås bli äldre och tuffare än Kvastfeningarna.
      Skål för de utdöda arterna! –HGB

  4. Moviehead Says:

    Förresten, om jag inte vore Sean Connery som träffade Barbara Carrera, så är det många andra jag skulle kunna tänka mig att vilja vara. Spencer Tracy som träffade Katharine Hepburn, Glenn Ford som träffade Rita Hayworth, Humphrey Bogart som träffade Lauren Bacall och till och med den hemske Richard Gere som träffar Winona Ryder. Frågan är bara, skulle jag ens våga träffa filmdukens största gudinna, Bette Davis?

    Hon var inte att leka med, om man säger så.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: