CITY HEAT av Richard Benjamin (1984)

CITY HEAT av Richard Benjamin (1984)
Med Clint Eastwood, Burt Reynolds, Jane Alexander, Madeline Kahn, Rip Torn, Irene Cara, Richard Roundtree, Tony Lo Bianco, William Sanderson, Robert Davi, Jude Farese, John Hancock, Jack Thibeau, Gerald S. O’Loughlin, Bruce M. Fischer, Art LaFleur

Jag mindes City Heat fel. Jag har sett den förut, för hemskt många år sedan, och hade en mycket klar minnesbild av att den är en slapstickartad parodi på den sorts actionfilmer som både Clint Eastwood och Burt Reynolds har gjort i parti och minut. Jag tror till och med att den ursprungligen lanserades så. Fast den är inte en parodi, den är ett slags hyllning till trettio- och fyrtiotalens noirfilmer i gangstergenren – men med enstaka parodiska inslag.

Och där stöter vi genast på problem.

Ett av de parodiska inslagen är Clint Eastwood som med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet går gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och själv skjuter enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Problemet är att när Clint Eastwood spelar hjälte i någon av sina vanliga actionfilmer går han med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och skjuter själv enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Den eftersträvade, parodiska effekten uteblir fullständigt. Vilket i sig är komiskt, eftersom det förstås klargör att Clint Eastwood i sina vanliga actionfilmer inte så sällan men då helt omedvetet är självparodisk.

City Heat misslyckas även som hyllning till trettio- och fyrtiotalens gangsterfilmer, helt enkelt för att sådana har gjorts så mycket bättre. Roman Polanskis mästerliga Chinatown är en film noir från det begynnande sjuttiotalet som överträffar den stora majoriteten noirfilmer av fordom den inspirerats av och implicit hyllar. Detsamma gäller bröderna Coens The Man Who Wasn’t There från det begynnande tvåtusentalet. Och bröderna Coen har gjort Miller’s Crossing, som är en parodisk men samtidigt hårdkokt gangsterfilm av ypperligt märke. Jämförd med dessa, och ytterligare en rad filmer från de senaste årtiondena, känns City Heat mycket fadd. De rappa replikerna är inte särskilt rappa (”Double-cross me and you’ll become snail food” är inte den fränaste gangsterrepliken i filmhistorien men den fränaste i den här filmen), både Clint Eastwood och Burt Reynolds är som vanligt träaktigt endimensionella i sitt skådespeleri (och den senare på tok för solariebränd i sken av att filmen utspelas i slutet av tjugotalet) och intrigen är oförlåtligt enkel för att utgöra ryggrad i en gangsterfilm där det är meningen att de motvilliga kumpanerna polismannen och privatdetektiven ska lösa en gåta.

City Heat är en receptfilm som gått överstyr på samma sätt som en maträtt där det finns antingen för mycket eller för lite av de viktigaste ingredienserna, men inte lagom av någon.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: