CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)
Svensk titel: Kalenderflickorna
Med Julie Walters, Helen Mirren, John Alderton, Linda Bassett, Annette Crosbie, Philip Glenister, Ciarán Hinds, Celia Imre, Geraldine James, Penelope Wilton, George Costigan, Graham Crowden, John Fortune, Georgie Glen, Angela Curran, Rosalind March, John-Paul Macleod, Marc Pickering, Belinda Everett, Harriet Thorpe, Gillian Wright, Janet Howd, Lesley Staples, Ian Embleton

Klassiskt brittiskt småstadselände förvandlat till på film föga typisk, brittisk småstadsidyll. The Full Monty vriden 180 grader – eländet är utbytt mot idyll, männen mot kvinnor. Fast det är fortfarande komedi.

Det känns mycket oklart varför dessa medelålders kvinnor i övre medelklassen får för sig att visa sig nakna i en kalender, eftersom den välgörenhet de ska få ihop pengar till bara är en soffa till väntrummet på ett sjukhus. Det känns möjligen ännu mer oklart varför succén när kalendern väl kommer ut blir världsomfattande och kvinnorna blir inbjudna till Hollywood för att göra en reklamfilm och dyka upp i Jay Lenos pratprogram. Och som allra mest oklart känns det hur allt det här faktiskt kunde inträffa i verkligheten, för även om Calendar Girls i likhet med alla andra spelfilmer som bygger på verkliga händelser till 85% består av fullständigt påhittad intrig och påhittade personer, så är de grundläggande stolparna i intrigen faktiskt bokstavligt sanna i det här fallet.

Fast alldeles komedisoligt är det ändå inte. Calendar Girls är trots allt en brittisk film om invånarna i en småstad, så det brittiska eländet lurar ofrånkomlingen i bakgrunden. Det beständiga eländet i Storbritannien – bristen på tvåglasfönster – finns förstås här också, men även resten är stapelvaror: knarkande ungdomar, otrogna äkta män, dödlig cancer, sörjande släktingar. Allt detta förutom den beständiga bristen på tvåglasfönster dock bara som kryddor; trådarna blir hängande lösa. Som tittare får man inte veta hur det går, för i förgrunden står den pinsamt scoutflickshurtiga berättelsen om de medelålders kvinnorna som nakenposerar för årets kalender från den i vanliga fall mycket pryda och sippt urtråkiga kvinnoföreningen Women’s Institute (som dock i verkligheten inte alls var emot projektet, utan tvärtom gav det sitt fulla stöd). Men den berättelsen förmår inte engagera, för trots lysande skådespeleri från de båda huvudrollsinnehavarna Julie Walters och Helen Mirren, som båda tillhör den brittiska skådespelarparnassen, känns det svårt att som tittare engagera sig i temat.

Det tråkiga är förstås att när Julie Walters och Helen Mirren äntligen gör film tillsammans, så blir det Calendar Girls. De här båda aktriserna slår gnistor om varandra, men de skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt i en film som faktiskt handlade om det gamla hederliga brittiska eländet. Gärna regisserad av Mike Leigh. Någonstans känns ju just det som ett slags drömkombination – dessa båda enastående aktriser och denne enastående regissör, alla väl förtrogna med och i själva verket stöpta i det brittiska eländet på film.

Vi lär aldrig få se den filmen, men kan ju välja bort komedin Calendar Girls och i stället se Julie Walters i sin absoluta paradroll, det stora världsgenombrottet i Educating Rita av Lewis Gilbert – en av historiens främsta filmer om brittiskt elände, med komiska inslag även den.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)”

  1. Jessica Says:

    Det här med egenhändigt producerade kalendrar har blivit något av en massrörelse. Vart och vartannat byalag producerar numera sin egen med allsköns brandmän, bönder och hemmafruar som visar upp sig mer eller mindre halvnakna.

    Vilka är dessa människor som hänger upp sådana där kalendrar på väggen? Jag känner ingen. Gissningsvis köper man dem utfrån ren social press, ungefär som jultidningar, och förpassar dem snabbt till en byrålåda så snart man gjort sitt pliktinköp.

  2. Moviehead Says:

    Precis! Det var dels vad även jag trodde och dels vad filmen faktiskt bekräftar! För i vanliga fall brukade kvinnoföreningens kalendrar innehålla bilder på traktens kyrka, på åkrarna, på tårtor eller något annat sådant där årligt tema. Och det framgår att de kalendrarna var precis sådana där pliktkalendrar som ingen hängde upp på väggen.

    Men så helt plötsligt blir det i stället nakenbilder (dock inte ekivoka, de står eller sitter som sagt så att detaljer på fotot som växter eller möbler strategiskt döljer underliv och bröst) på traktens medelålders kvinnor och den kalendern ger återklang ända till Jay Lenos pratshow på TV i Förenta staterna! Varpå en amerikansk, något redigerad (!), version av kalendern kommer ut.

    Det här finner jag fullständigt ofattbart, faktiskt. Men det har alltså uppenbarligen inträffat i verkligheten.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: