MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)
Svensk titel: Midnatt i Paris
Med Owen Wilson, Rachel McAdams, Kurt Fuller, Mimi Kennedy, Michael Sheen, Nina Arianda, Carla Bruni, Marion Cotillard, Tom Hiddleston, Alison Pill, Corey Stoll, Kathy Bates, Sonia Rolland, Tom Cordier, Marcial Di Fonzo Bo, Léa Seydoux, Adrien Brody, Adrien de Van, David Lowe, Yves-Antoine Spoto, Emanuelle Uzan, Francois Rostain, Serge Bagdassarian

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanuskript (Woody Allen), Bästa scenografi (Anne Seibel, Hélène Dubreiul)

Nostalgisk längtan efter en tidsperiod man aldrig upplevt är ett inte okänt fenomen. Ända sedan antiken har människan längtat tillbaka till den gyllene tidsåldern – tillbaka, eftersom den gyllene tidsåldern aldrig är nu och aldrig framtid men alltid förfluten. I detta känner jag starkt igen mig och kanske i synnerhet när jag ser Midnight in Paris, eftersom jag under många år delade Owen Wilsons närmast besatta längtan efter det glada tjugotalet, så till den grad att jag utgav tre samlingar med dittills aldrig till svenska översatta noveller av F. Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgeralds aldrig tidigare på svenska publicerade roman, och med hjälp av eleganta flappers i äkta tjugotalsklänningar med paljetter, pannband med plymer och meterlånga pärlhalsband lanserade böckerna på fyra bokmässor. Det glada tjugotalet var en bättre, färgstarkare epok, fylld av konst, litteratur, jazz, självständiga unga flappers och eviga cocktailpartyn. En gyllene tidsålder och kanske särskilt i Paris, där tidens alla storheter – F. Scott och Zelda Fitzgerald, Man Ray, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Luis Bunuel, Djuna Barnes, T. E. Eliot, Salvador Dalí, Josephine Baker – samlades, storheter som Owen Wilsons rollgestalt i filmen äntligen får träffa. I verkliga livet.

Midnight in Paris slog mig först som något jag har sett Woody Allen göra tidigare, ganska bokstavligt. Tjugotalet har han avhandlat i Bullets Over Broadway och mänskliga par- eller ännu trassligare kärleksrelationer handlar i princip alla filmer han någonsin gjort om – oftast klarsynt och träffande, men gång på gång. Och att hans filmer ofta är en kärleksförklaring till en stad, för det mesta New York (mer specifikt Manhattan), är heller inte nytt – i själva verket brukar den stad där en Woody Allen-film utspelas vara en av filmens huvudgestalter. Så även här och nu är staden Paris, precis som den stundtals var i Everyone Says I Love You – en tidigare Woody Allen-film som denna genast påminde mig om.

Men jag hade fel. Woody Allen upprepar sig inte, för hans tema den här gången är ett helt annat. Hans tema är just den nostalgiska längtan efter en svunnen tid man själv inte har upplevt och han har gjort en film som mycket träffande ger svaret på vad orsaken till en sådan längtan troligen är och varför den alltid har förekommit, hos människor i alla tider (så även i denna film – på tjugotalet, som vi kan längta tillbaka till, längtar man i stället tillbaka till La belle époque, under La belle époque längtar man tillbaka till renässansen, och så vidare) – och varför den egentligen bär på ett löfte som aldrig går att uppfylla, ett hopp som är fruktlöst inte därför att man inte kan återvända till den svunna tid man längtar efter, utan därför att även om man kunde det skulle löftet aldrig infrias. Den gyllene tidsåldern har aldrig funnits, helt oavsett var man väljer att placera den, och nuet har alltid varit den tidsålder man haft att handskas med och kanske är det lika bra att försöka göra det i stället?

Det irriterar mig lite att Woody Allen dels har samlat ihop en sådan ofantlig mängd av tjugotalets storheter – jag tvivlar starkt på att de alla kände varandra och umgicks, och jag har läst inte så lite om det glada tjugotalet – och det irriterar mig lite att han låtit alla de kända gestalterna framstå som de stereotypa bilder av dem som legenderna kring dem har skänkt oss. Här är Zelda och Ernest och Cole och Josephine och alla de andra, men de framstår som karikatyrer av sig själva, inte som de levande, riktiga människor de en gång måste ha varit. På samma sätt känns den nutida rollgestalten Michael Sheen – den högdraget intellektuelle – som en stereotyp, liksom Kurt Fullers högerrepublikan.

De båda scener som skämtar med tidsresefenomenet – kopior från respektive Back to the Future av Robert Zemeckis och Black Adder-TV-serien av Rowan Atkinson – borde Woody Allen ha avhållit sig ifrån. I den första av de scenerna ger Owen Wilsons rollfigur den unge Luis Bunuel idén till Borgarklassens diskreta charma, i den andra flyr en privatdetektiv från kungligheterna i det gamla Versailles. Onödigt och inkongruent.

Samtidigt är Midnight in Paris en film som ryckte med mig närmast motståndslöst, på en svepande odyssé genom inte bara det vindunderligt väporträtterade Paris utan också genom den tidsåldrarnas nostalgi som kan drabba oss alla, men somliga av oss mer än andra.

Och i den inte minst inom filmkonsten så sönderslitet uttjatade romantikens huvudstad lyckas Woody Allen åstadkomma ett slut som visserligen är fullständigt banalt, men som fick tårarna att rinna. Och det händer min själ inte ofta i mitt fall.

Vem annan än Woody Allen?

Inte många.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)”

  1. Jessica Says:

    Nej, jag föll faktiskt inte i gråt över den här. Jag såg den mest som en glad bagatell, lättsam underhållning men verkligen inte en av Allens starkaste filmer, så jag blev rätt förbluffad över vilken framgång den fått. Jag tyckte namnuppräkningen med alla dessa karikerade gamla författare och konstnärer blev lite fånig (och inte så kul om man inte är super-insatt i just dessa personers verk.) En svag fyra fick den av mig. Mest för att jag är så löjligt förtjust i allt Allen gör. Den här hänger med i bara farten.

    • Moviehead Says:

      Jag håller som du ser med om att Allen samlat ihop för många av tjugotalets storheter i en och samma film, men misstänker att han föll för frestelsen att ta med alla sina idoler. Han borde ha mördat några älsklingar, för att prata svengelska, men kunde tydligen inte.

      Själv är jag förresten inte förtjust i allt Woody Allen gör – ibland är han genial, anser jag (främst i Annie Hall, men även i filmer som Another Woman och en rad till), medan han vid andra tillfällen träffar fullständigt bredvid målet. I början trodde jag att den här filmen tillhörde de senare, men även om de inte tillhör de förra heller tycker jag att den tack vare temat blir mycket bättre än vad den i förstone förefaller vara. För med det här temat har Allen tidigare inte sysslat. Och hans svar på frågeställningen är som jag ser det briljant. Först presenterat föga övertygande och mycket spydigt av Michael Sheens kvasiintellektuella rollgestalt, sedan övertygande och med insikt av Owen Wilsons välspelade rollgestalt.

      Den här gången blev jag inte ens irriterad på den uteblivna förundran jag anser att tidsresor i sig borde ge upphov till hos varje tänkbar människa. Det säger nog något, tror jag. För min del, alltså.

      Kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: