THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)

THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)
Svensk titel: Järnladyn
Med Meryl Streep, Alexandra Roach, Jim Broadbent, Harry Lloyd, Olivia Colman, Susan Brown, Alice da Cuhna, Phoebe Waller-Bridge, Iain Glen, Victoria Bewick, Emma Dewhurst, Eloise Webb, Alexander Beardsley, Nicolas Farrell, John Sessions, Anthony Head, Richard E. Grant, Angus Wright, Roger Allam, Michael Pennington

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARS 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep), Bästa smink (Mark Coulier, J. Ray Helland)
Vann i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa smink

Meryl Streep talar posh British English. Brittisk överklassengelska. Och hon gör det absolut perfekt. Den här accenten är den svåraste för vilken utlänning som helst att bemästra och de flesta britter gör det inte heller. Den kända, engelska journalisten Lynn Barbers mor hade som yrke att lära andra britter att tala Posh i stället för Common. Amerikanskan Meryl Streep har, bland alla sina många accenter, lärt sig behärska den svåraste av dem alla, den brittiska överklassengelskan, till fulländning. Hon vacklar inte en enda sekund. Inte på en enda stavelse.

Om Meryl Streep inte gjorde någonting annat i The Iron Lady skulle jag fortfarande vara imponerad.

Fast bortsett från det låter hennes röst, i tonläge och klangfärg, exakt som Margaret Thatchers. Jag såg något TV-inslag om filmen, där man varvade Meryl Streep med Margaret Thatcher då hon höll tal, och det var så gott som omöjligt att skilja dem åt. Fascinerande nog är Meryl Streeps prestation i övrigt lika imponerande. Hon gör sitt livs roll. Något hon i och för sig gjort flera gånger förut, men gör nu igen. Inlevelsen och detaljskärpan med vilken hon spelar Margaret Thatcher är förbluffande. I en biopic av det här slaget tillhör det förstås skådespelarens uppgift att studera in egenheter och manér hos människan hon/han ska porträttera, men Meryl Streep har gjort det med sådan noggrannhet och spelar med sådan övertygelse att jämförelsen rimligen bara kan göras med Ben Kingsley som Mahatma Gandhi och med Helen Mirren som drottning Elizabeth. Fast den senare överträffas av Meryl Streep.

Det ska tilläggas att även Alexandra Roach, som spelar den unga Margaret Thatcher, gör en beundransvärd prestation.

En för mig besynnerlig omständighet är att flera vänner som såg The Iron Lady före mig klagade på att den handlade så lite om politikern Margaret Thatcher och främst koncentrerade sig på människan Margaret Thatcher. Det är en invändning jag har svårt att förstå. Här porträtteras förvisso människan Margaret Thatcher med väldig kraft, men vi får också följa politikern Margaret Thatcher från det att hon väljs in i parlamentet tills hon blir partiledare tills hon blir premiärminister till fackstrejkerna till terrorbombningen av hotellet i Brighton till Falklandskriget till frågan om gemensam valuta i Europa till järnridåns fall till de interna partistridena och vi får följa henne i kabinettsmöten, i möten med utländska högt uppsatta politiker, under debatter i parlamentet, under möten med brittiska generaler och… frågan är, hur mycket mer av politikern Margaret Thatcher kan man hinna porträttera i en vanlig spelfilm?

Därtill kommer det övertygande, stundtals mycket tragiska, porträttet av Margaret Thatcher som gammal och på väg att bli senildement, och det är grunden filmen vilar på. Hennes plötsligt uppflammande minnen, hennes hallucinationer av ständiga samtal med den döde maken Denis, hennes allt mer söndertrasade tillvaro. Om något kan jag tycka att de scener där hon hallucinerar fram den sedan länge avlidne maken är för många, men knappast att de stora sjok av filmen som behandlar politikern Margaret Thatcher är för få.

The Iron Lady är, helt oavsett vad man anser om Margaret Thatchers politik, en film för hängivna anglofiler. Var förutom i England kan man på frågan ”What’s the time?” få det självklara svaret: ”It’s tea time.” Vilken premiärminister förutom den brittiska skulle ställa sig vid teservisen och högdraget fråga den uppenbarligen kaffedrickande, amerikanske utrikesministern om han dricker sitt te med eller utan mjölk? Underbart brittiskt, liksom väldigt mycket annat i denna film om en av nittonhundratalets märkligaste människor, en kvinna som var så brittisk att hon utgjorde själva definitionen av stiff upper lip. Margaret Thatchers övertygelse om Storbritanniens storhet var orubblig och om man som anglofil tillåter sig att vältra sig i den en stund porträtteras även den sidan av Margaret Thatcher mycket övertygande av Meryl Streep. Jag minns hur Margaret Thatcher i Stina Dabrowskis intervju med självklarhet sa: ”All the problems seem to come from Europe and all the solutions from Great Britain.” Den övertygelsen lyser stålblankt igenom i amerikanskan Meryl Streeps rollporträtt.

Och det förblir en källa till både förundran och beundran att höra Meryl Streep tala absolut perfekt, brittisk engelska – till skillnad från filmens brittiska skådespelare.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)”

  1. Jessica Says:

    Jag har sett den här filmen totalsågas på så många håll och kanter att det faktiskt avskräckt mig från att prioritera den som biofilm. Men jag kommer definitivt att titta på den när den dyker upp på DVD. Jag har sett trailern för den ett antal gånger och varje gång fascinerats av Streeps gestaltning av henne.

  2. Patrik Centerwall Says:

    Trevligt att läsa en recension som faktiskt pratar om filmens kvaliteter som film. Jag har hittils läst (och hört) alldeles för många som endast kritiserar The Iron Lady för att den framställer Thatcher alldeles för positivt, vilket ju inte säger något om det är en bra film eller ej och enligt mig är ett ganska märkligt förhållningssätt till all sorts konst.

    Jag har inte hunnit se The Iron Lady ännu, men Oscarn kommer säkert leda till att den går kvar på biograferna ytterligare några veckor och då ska jag förhoppningsvis hinna komma iväg och bilda mig en egen uppfattning.

    • Bellis Says:

      Jag recenserar aldrig film som annat än just film. Därav att jag inte tar ställning för eller emot Margaret Thatcher vare sig som människa eller politiker, utan endast ser till Meryl Streeps rollporträtt av henne. Jag gör heller aldrig så, som jag sett andra recensenter göra, att jag tar reda på bakgrundsinformation om föremålet för en biopic om det är någon för mig okänd människa, eftersom jag bedömer filmen endast som film och inte avser att skriva en biografi över föremålets liv. Jag har heller aldrig riktigt förstått den inställningen, för filmen måste ju ses som ett verk som talar för sig självt och ska bedömas utifrån egna premisser. Anser jag, i alla fall.

      Med det sagt fascineras jag av dem som klagar på att porträttet av Margaret Thatcher är positivt, eftersom jag förmodar att det sägs av människor som inte höll med om hennes politik. Här framställs hon ju verkligen som den politiska järnlady hon var, närmast brutalt ovillig att kompromissa på något plan. Så det borde inte kunna ses som positivt annat än av dem som beundrar henne, kan jag nog tycka. Men, men.

      Fascinerande och beundransvärt nog framställs dock bakgrunden till hennes inställning både trovärdigt och förmodligen helt riktigt, i de sekvenser av filmen där hon är ung och spelas av Alexandra Roach.

      Kör hårt,
      Bellis

  3. Hans G Brüggener Says:

    Jag håller med Bellis – här har jag valt att helt bortse från att det är Thatcher som porträtteras, och egna eller andras åsikter om hennes politik. Med tanke på hur mycket intressant film som görs om personer vars åsikter/handlingar/politik man omöjligen skulle kunna sympatisera med vore det ju omöjligt att vara cineast om dessa värderingar finge överskugga den konstnärliga bedömningen och uppskattningen. Eftersom jag naturligtvis inte kan hävda att jag är till 100% konsekvent, tycker jag naturligtvis ändå det är ett extra plus när en person eller ett historiskt skeende gestaltas så som jag själv skulle ha gjort det och åsikterna överensstämmer med mina egna. Men – då har vi nära nog lämnat ämnet för dagen. Och det torde vara filmen som konstart.
    ”The Iron Lady” är ett styvt hantverk, och Meryl Streep gör en synnerligen överraskande och berömvärd insats. Någon pro-Thatcher film kan jag inte säga att det är. Däremot ett prov på ovanligt gott skådespeleri. Och det är vi inte bortskämda med.
    Vill dessutom ge filmen ett extra plus för bra foto.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: