TRAINSPOTTING av Danny Boyle (1996)

TRAINSPOTTING av Danny Boyle (1996)
Med Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller, Kevin McKidd, Robert Carlyle, Kelly Macdonald, Peter Mullan, James Cosmo, Eileen Nicholas, Susan Vidler, Pauline Lynch, Shirley Henderson, Stuart McQuarrie, Irvine Welsh, Dale Winton

Trainspotting blev något av en kultfilm till och med inom ”finkulturella” kretsar, vilket känns förbluffande eftersom den inte kan bestämma sig för vilket slags film den vill vara. En seriös och skrämmande film om unga, tunga heroinister? En skrattfestlig komedi om unga, tunga heroinister? En osmaklig komedi med ett par ton avföring och urin som mycket framträdande intrigingredienser? En film om de hårda villkoren för ungdomar i en fattig förort i Skottland, så där i största allmänhet? Och förresten, en talande detalj: hur kan det komma sig att en skotte som dessutom talar utpräglad, skotsk slang säger ”garbage” i stället för ”rubbish”?

Den här märkliga sörjan och bristen på riktning kan möjligen förklara intrigens osammanhängande och stundtals fullständigt osannolika lappverk. Robert Carlyle som den psykotiske misshandlaren, till exempel. Hur kommer det sig att han gång på gång, inför horder av vittnen inne på pubar, kan spräcka skallen på unga kvinnor med ölglas och med våldsam brutalitet sparka in ansiktet på manliga gäster utan att något någonsin händer? Finns det alltså inga poliser alls i Skottland? Eller för den delen i London, där han obesvärat fortsätter med verksamheten? Och hur kommer det sig att han efter ett väpnat rån inte kan visa sig utomhus, utom när han får nys om en bra knarkaffär och helt plötsligt inte bara kan visa sig utomhus utan resa land och rike runt som om inget hänt? Och hur kan den hårt nedknarkade Ewan McGregor efter två dagars avvänjning helt plötsligt vara högbetald fastighetsmäklare i London? Och hur kan samme Ewan McGregor bli livrädd för att han brutit mot lagen när han upptäcker att tjejen han gått till sängs med är en skolflicka, medan han inte tvekar att råna, göra inbrott och dagligen hantera stora mängder heroin, som han dessutom missbrukar?

Man kan fortsätta att ställa frågor av det slaget om Transpotting ganska länge, men de är förstås retoriska eftersom svar naturligtvis saknas. Där ingen tankeverksamhet förekommit finns heller inget tänkvärt att förmedla.

Och det gäller även på filmduken.

Frågan är vad filmen förmedlade till alla dem som samlades i kult runt den. Och den frågan är faktiskt intressant alldeles på riktigt.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “TRAINSPOTTING av Danny Boyle (1996)”

  1. Jessica Says:

    Det är toklänge sen jag såg den här, men jag minns det som att jag gillade den. Det som sticker ut i minnet är den där toalett-trippen. Har förstås ingen aning om hur väl den skulle hålla idag. På din text verkar det som om den inte står sig så väl.
    Kuriosa: det talas om att det eventuellt ska bli en fortsättning på den, efter alla dessa år.

  2. Hans Brüggener Says:

    Bellis;
    Du har lyckats pricka in de invändningar jag hade och mina funderingar kring filmen – plus några extra – då jag såg den, och inte kunde förstå vad som var så fantastiskt bra med filmen. Jag befannn mig tursamt nog i sällskap med en som inte heller förstod poängen…Jag tyckte den var ful och rörig, och varken välgjord eller välspelad. En känsla av att någon ville göra just precis en kultfilm snarare än förmedla ett budskap infann sig: filmen hade helt enkelt inget att säga. Det HADE kunnat ses som en poäng i sig att beskriva en poänglös tillvaro utan verkligt innehåll som just precis varande sådan – hellre det än någon glorifiering av missbrukarvardag. Jag har sett/ser tillräckligt mycket av den varan för att ha en hel del synpunkter som, om jag gjort filmen, förvisso skulle visa på en tom och förvirrande, alltmer alienerad existens. Men – det skulle inte bli som den här filmen. Jag vill nog hävda att Trainspotting, om den nu skulle tjäna ett syfte som det nyss nämnda, bet sig själv i svansen och istället indirekt gjorde heroinmissbrukarens liv till något hippt och skrattframkallande. En tillvaro där man fortfarande själv kan a) oavsett drogintag, behålla sina värderingar b) lätt ta sig ur eländet. Mycket vilseledande. Tog just farväl av en kär vän som gillade filmen väldigt mycket. Han dog av just det liv som den skildrar. Han citerade den ofta och gärna. Rehabilitering av missbrukare och missbrukarens tillvaro är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skulle rekommendera den som vill komma närmare ämnet och ta del av bättre skildringar att läsa något av W Burroughs eller C Bukowski.
    Läsa, alltså, eftersom filmatiseringar av dessa författares verk än så länge inte levt upp till sina litterära förlagor.

    Take care, HGB

    • Moviehead Says:

      Meningslösheten och alienationen gestaltas väldigt ofta mycket väl, som jag tycker, i filmer som är fyllda av vad jag kallar brittiskt elände. Som bekant vältrar sig inte så få filmer från Storbritannien, och ofta med mycket stor och inlevelsefull framgång, i tillvaron i tröstlösa förorter där alla husen är radhus av tegel och där alla invånarna skrapar sig fram i en tillvaro som bara nätt och jämnt sträcker sig från den ena dagen till den andra. Några av de mycket gripande filmerna har jag tagit upp här på Kinematografi – Dear Frankie av Shona Auerbach (ett förträffligt skolboksexempel), All or Nothing (samma sak där; förträffligt skolboksexempel) och Life is Sweet av Mike Leigh, Young Adam av David Mackenzie, och även en hårdkokt kriminalfilm som Murderland av Catherine Morshead – och Trainspotting är ett beklämmande såsgöra som är det undantag som bekräftar den generella regeln. Ur den synvinkeln kan man kalla den en dubbel besvikelse, för just Storbritannien har en oöverträffad tradition av sådana här filmer, i någon mån influerad av nouvell vague och framförallt, förstås, av De 400 slagen av Francois Truffaut, men i allt väsentligt en mycket brittisk filmtradition.

      Annars måste jag förstås instämma vad gäller Charles Bukowski (som jag läst väldigt mycket av), både vad gäller att läsa av honom och undvika filmatiseringarna, med undantag av den kortfilm, The Suicide av Jeff Markey (bara 15 minuter lång) som jag recenserat här på Kinematografi. William Burroughs måste jag med lätt rodnande kinder medge att jag ännu inte har läst, men naturligtvis finns han i den ständigt växande traven av sådant som måste läsas. Jag litar dock fullständigt på ditt omdöme härvidlag.

  3. Hans Brüggener Says:

    Bellis; Faktum är att det idag förekommer ett stort antal TV-serier från Storbritannien som skildrar miljöer, situationer och händelser på ett sätt man önskar ”Trainspotting” gjort för att leva upp till sitt rykte/syfte. Konkurrensen är stenhård. Det är dock alltjämt sant att FILM ÄR BÄST PÅ BIO… Du nämner, bland flera bra exempel, ”De 400 Slagen” av Truffaut – en film som på grymmast tänkbara vis skildrar en hård uppväxt och resultatet därav, visserligen från andra sidan Engelska Kanalen, men ändå. Vidare gör det ju inte så mycket att du inte hunnit läsa Burroughs än – du är ju expert på Bukowski, som jag personligen anser vara en bättre författare.
    Vi har ju alla våra travar med sådant som måste läsas…

    Allt gott!
    HGB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: