KLIMT av Raúl Ruiz (2006)

KLIMT av Raúl Ruiz (2006)
Med John Malkovich, Veronica Ferres, Stephen Dillane, Saffron Burrows, Sandra Ceccarelli, Nikolai Kinski, Aglaia Szyszkowitz, Joachim Bibmeier, Ernst Stötzner, Paul Hilton, Annemarie Düringer, Irina Wanka, Florentin Groll, Miguel Herz-Kestranek, Marion Mitterhammer, Georgia Reeve, Rainer Friedrichsen, Miriam Heard

Det är lätt att fråga sig vad poängen är, svårare att hitta på ett hållbart svar. Eller kanske inte. Det är förstås meningen att man ska förstå att den här filmen är en djuplodande allegori över den zeitgeist som Gustav Klimts målningar kom att genomsyra och samtidigt symbolisera, och det i form av en surrealistisk gestaltning av hans liv utanför och inom konsten… eller något annat lika högtravande och förstås alldeles intetsägande. Därför att Klimt är i själva verket bara en förevändning för att visa upp en oändlig parad av mycket nakna och mycket unga kvinnor. Vad Klimt beträffar firar Bechdeltestet oanade och sällan skådade triumfer, för de här kvinnorna kan knappt ens prata – de kan bara dyka upp spritt språngande nakna framför Gustav Klimt. För det allra mesta är det dessutom oklart varför förutom av inte helt klarlagda sexuella skäl, eftersom de bisarra intriger som omger Klimt och där kvinnorna ingår som antingen fällornas gillrare eller deras lockbeten eller – för det mesta – båda delarna, och dessutom hypernervöst ansträngt men förstås väldigt konstnärligt är varandras både dubbelgångare och konkurrenter, i själva verket gör töcknet av staplade – som man kan förmoda att det visar sig så småningom – hallucinationer, möjligen på dödsbädden, så enfaldigt långtråkigt att varje försök till tolkning drunknar i ren leda.

Det är nog lite synd. Det går att göra imponerande filmer även om framstående konstnärer inom olika fält, filmer som rent allegoriskt baseras på och balanserar över konstnärernas både liv och verk – vilket väl om inte annat bevisas av Steven Soderberghs förmodligen mest begåvade film, Kafka. Man får osökt en känsla av att Raúl Ruiz har sett just Kafka och fått för sig att han ska vara lika begåvad han också, inte minst som han dessutom varit med om att skriva manuset till Klimt. Det försöket var inget vidare lyckat infall.

Annars kan det förstås tänkas att Klimt verkligen ur någon synvinkel bygger på Gustav Klimts liv. Jag har inte tagit reda på den saken, eftersom jag anser att en film ska bedömas utifrån det verk den är, utan att man som tittare ska behöva sitta och ta reda på mängder av bakgrundsfakta för att alls förstå den, även om den nu ur någon synvinkel råkar handla om någon som faktiskt funnits i verkligheten. Med andra ord, kanske var Gustav Klimt verkligen sinnessjuk och hallucinerade oavbrutet och ansåg sig utsatt för konspirationer av hela arméer av mycket nakna och mycket unga kvinnor.

Fast om de arméerna av mycket nakna och mycket unga kvinnor ens tillnärmelsevis lika snart blev suckartat tråkiga som de blir även för en heterosexuell man som ser den här filmen, är det inte utan att man tycker väldigt synd om Gustav Klimt.

Å andra sidan känns det mycket begripligt varför Klimt inte finns med i Wikipedias lista över ett urval av John Malkovichs filmer.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett svar to “KLIMT av Raúl Ruiz (2006)”

  1. HGB Says:

    Under de senaste decennierna har lite väl många konstnärer
    och personer inom filmindustrin utpekats som främst homosexuella och det har blivit ett stort ståhej runt det hela. Om de var det eller ej struntar jag fullkomligt i så länge som de gjorde bra konst/film. Men till slut börjar ändå en varningsklocka ringa och det känns plötsligt statistiskt omöjligt att i stort sett alla man överhuvudtaget gör en film om (t o m John Huston i ”Vit Jägare-Svart Hjärta”, som är en i många avseenden bra film, blir lätt parodisk när Eastwood skall porträttera Huston som homosexuell. Måhända säger det mer om Eastwood än Houston men det är bara ett exempel av hundratals.). Kanske har jag helt fel, och man väljer att göra filmer om dem som varit sexuellt avvikande eftersom det är intressantare – hur det nu skulle kunna fungera, när det är vardagsmat och helt naturligt, om man får tro filmerna. Ibland är det inte heller sant – heterosexuella skådisar kan bli lite vad som helst på bio. Det stör mig mindre än att man inom Hollywood silar mygg och sväljer kameler: den som drar in tillräckligt med pengar kommer undan med pedofili till den dag det råder nyhetstorka eller han/hon blir omsams med en reporter.
    Det finns ju, i den fria drömstaden, en del heliga kor och mycket hyckleri kring dessa.

    Klimt är som bäst en återgång till de parader av vackra flickor som paraderade framför kameran/huvudpersonen på 20-talet. Någon djupare mening kan jag dessvärre inte hitta. Det går inte riktigt ihop med den Klimt jag känner till sedan gammalt, men, OK…
    Själv tror jag att Klimt levde ett ganska vanligt liv, men hade en
    särskild talang. Han var en skicklig konstnär, vad som än låg bakom. Ibland tror jag våra filmskapare har svårt att föreställa sig att man kan skapa konst utan att vara konstig, s a s; man behöver inte vara galen, hallucinera eller ta droger. Somliga har fantasi också. Det räcker ganska långt…

    –HGB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: