THE SESSIONS AV Ben Lewin (2012)

THE SESSIONS av Ben Lewin (2012)
Svensk titel: Mitt längtande hjärta
Med John Hawkes, Helen Hunt, William H. Macy, Moon Bloodgood, Annika Marks, Adam Arkin, Rhea Perlman, W. Earl Brown, Robin Weigert, Blake Lindsley, Ming Lo, Rusty Schwimmer, Jennifer Kumiyama, Tobias Forrest, Jarrod Bailey, Paul MacLean, James Martinez, Phoebe Lewin, Terry

Det finns redan en rad spelfilmer som handlar om kroppsligen svårt funktionshindrade människor, men jag kan inte påminna mig någon annan som handlar enbart om sex. Och det beror antagligen på att ämnet i stort fortfarande är väldigt tabubelagt – inte sex i sig, men sex och handikapp. Och i all synnerhet, förmodar jag, om det enda sättet för en funktionshindrad att idka sexuellt umgänge är genom att anlita ett slags prostituerad, en person som arbetar som så kallat sexsurrogat. Men utan att vara surrogat annat än i bildlig bemärkelse. (Jag betvivlar att de finns, i alla fall officiellt, i Sverige. Men uppenbarligen i USA.)

The Sessions berättas utan rosenskimrande sötslisk. En man som är så svårt skadad av polio att han framlever större delen av tillvaron i en järnlunga och inte kan röra på något annat än huvudet, har vid 38 års ålder ännu aldrig haft något som helst sexuellt umgänge och det är en problematik som oftast inte ens diskuteras när det gäller svårt funktionshindrade. Att det plötsligt görs en amerikansk – inte europeisk – film om den problematiken, en film som dessutom tar ett ganska imponerande helhetsgrepp (filmen är inspirerad av en artikel skriven av den verklige Mark, som stått förebild för filmens huvudperson), känns både glädjande och ganska förvånande.

Fast rent berättartekniskt har filmen brister. Hela partier består av MTV-snabba klipp och de små snuttar som därmed staplas på varandra utan att ha något större samband med filmens intrig i stort känns mest som ett myller av scener som skulle kunna vara intressanta men inte blir det eftersom de kapas för fort. Det hade faktiskt inte skadat om den här filmen varit en halvtimme längre, eftersom det även finns lösa trådar som blir hängande i luften (för att blanda metaforer) och därför en del som det kunde och borde ha sagts mer om.

Det som berättas, berättas dock osentimentalt och realistiskt, och relationerna mellan framförallt Mark och hans katolske präst och Mark och hans sexurrogat är känsligt och trovärdigt skildrade. Jag misstänker att det som här utspelar sig på vita duken ligger den verkliga förlagan nära, för en gångs skull, eftersom det är svårt att tänka sig att det kan ha varit så mycket annorlunda i verkligheten.

Ur den synvinkeln är den här filmen angelägen – inte som stor filmkonst, utan som en film där det för en gångs skull faktiskt är så att budskapet, som annars om det dominerar en film oftast förstör den helt, den här gången är så väsentligt att det faktum att det dominerar är en förutsättning. Inte minst som alltsammans levandegörs så väl av John Hawkes, Helen Hunt, William H. Macy och Moon Bloodgood. För utan deras återhållsamt trovärdiga, osentimentala skådespeleri skulle filmen aldrig ha fungerat.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: