ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)

ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)
Med Jack Nicholson, Kathy Bates, Hope Davis, Dermot Mulroney, June Squibb, Howard Hesseman, Harry Groener, Connie Ray, Len Cariou, Mark Venhuizen, Phil Reeves, Matt Winston, James M. Connor, Jill Anderson, McKenna Gibson, Emily McNaughton

Jack ser inte ut som Jack. I alla fall ser han väldigt ofta inte ut som Jack. Jag kontrollerade. Jag frös bilden. Och om jag inte vetat att det var han, skulle jag inte ha känt igen honom. Som när han pratar med begravningsentreprenören. För att ta bara ett exempel av många.

Det säger rätt mycket. För Jack är som bekant en enastående begåvad skådespelare, men har i en alldeles för lång rad filmer fastnat i ett rollfack, där han spelar i princip just Jack. Mannen med det sardoniskt charmiga leendet. The cool guy. Igenkännbar överallt, alltid.

I About Schmidt har Jack förvandlats till en lönnfet gubbe i övre medelåldern och förvandlingen är så övertygande att man nästan kan få för sig att Jack faktiskt är en lönnfet gubbe i övre medelåldern. Om inte annat säger det väldigt mycket om vilken enastående skådespelare Jack är, sina många stereotypa rolltolkningar som just Jack till trots. Vi har i och för sig sett den mångsidiga begåvningen förut – i Iron Weed, i The Pledge, i The Postman Always Rings Twice, i One Flew Over the Cuckoo’s Nest, i As Good as it Gets, i Chinatown, för att nämna bara en handfull – men här spelar Jack en ovanligt vardaglig och mycket allmänt förekommande och ganska tragisk människa – den nyligen pensionerade, gråtriste tjänsteman som jobbat för samma företag i hela sitt liv och som i hela sitt liv varit gift med samma kvinna, och som strax efter pensioneringen helt plötsligt och mycket oväntat blir änkeman.

Vad Jack här gestaltar är en människa vars tillvaro fullständigt kantrar, med påföljande depression och fotfästelös vilsenhet i tillvaron. Det finns en liten detalj som gör hans gestaltning ännu trovärdigare – hans Robin Hood-frisyr. Jack är som bekant tunnhårig, men har aldrig tagit från de rika och givit till de fattiga, det vill säga låtit håret växa långt på ena sidan för att kunna kamma över flinten. Men det gör han här (något som enligt uppgift besvärade honom mycket under inspelningen, då han förstås var tvungen att gå runt och se likadan ut även på fritiden så länge den pågick) och det gör att hans rollgestaltning framstår som ännu trovärdigare, eftersom han gestaltar en liten kamrerstyp som är besviken på sitt i stort sett bortkastade liv och därför inte har någon större självkänsla.

About Schmidt kretsar kring en desperat människas ganska fruktlösa försök att skänka något slags innehåll åt en plötsligt helt meningslös tillvaro, något som inte minst illustreras av breven till Ndugu – den sexårige pojke i Afrika som inte kan läsa och skriva och som Schmidt blivit fadder åt och till vilken han skickar checker åtföljda av långa brev, där han utmålar en tillvaro som primärt är den tillvaro han önskar att han levde, inte den han verkligen lever. Det blir ett slags dubbelliv, där den sköra tråd som håller honom uppe är en plötsligt företagen bilresa till ett förflutet som inte längre finns kvar och där de långa breven utgör den tillvaro han önskar sig.

Plötsligt pensionär, plötsligt änkeman, plötsligt berövad all den struktur som tidigare utgjort tillvaron. Det krävs en skådespelare som Jack för att trovärdigt och inkännande gestalta något så vardagligt men ändå gripande för att det ska bli just gripande även på vita duken. Och det utan varje försök till Hollywoodglamour.

About Schmidt är en väldigt mänsklig och mänskligt tragisk film, och därför också i alla sina små åtbörder träffsäkert talande.

Den har nog rätt mycket att säga de flesta av oss.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)”

  1. Mats Henricson Says:

    Fast vänta nu, nådige herrn! Jack Nicholson ÄR en lönnfet man i övre medelåldern. I alla fall nu, kanske inte riktigt riktigt 2002, men bra nära.

    • Moviehead Says:

      Jodå, redan 2002, då han var 65 år och inte direkt smal. Det där var alltså ett blygsamt försök till komisk poäng!

      Men även, faktiskt, mer än en antydan om att Jack till skillnad från de flesta i hans ålder och med hans rondör inte framstår som en lönnfet man i övre medelåldern, utan som the cool guy. Det är en bragd i sig.

      Kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: