TRON av Steven Lisberger (1982)

TRON av Steven Lisberger (1982)
Med Jeff Bridges, Bruce Boxleitner, David Warner, Cindy Morgan, Barnard Hughes, Dan Shor, Peter Jurasik, Tony Stephano, Craig Chudy, Vince Deadrick Jr., Sam Schatz, Jackson Bostwik, David S. Case Sr., Gerald Berns, Bob Neill

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, 2014

Tron är fascinerande på flera sätt.

Det är fascinerande att en film som bygger på datorvärlden och främst dess spel fortfarande håller, 32 år efter att den gjordes, med tanke på hur ofantligt mycket datorvärlden utvecklats och förändrats sedan dess.

Det är fascinerande att här äntligen finns en science fiction-film där den överväldigande mängden grälla specialeffekter, som fullständigt behärskar hela duken nästan hela tiden, faktiskt är nödvändiga för intrigen och därför fullständigt befogade.

Det är fascinerande med en huvudperson, spelad av Jeff Bridges, som inte ens rycker på axlarna över att han som levande människa sugs in i den virtuella spelvärlden i datorernas inre och inte bara överlever utan dessutom upptäcker att de olika datorprogrammen i själva verket är självständiga intelligenser av mänsklig skepnad. Han bara ångar på som om precis ingenting har hänt och möjligen värre, flinar fånigt och vagt korsögt så fort han i de hisnande actionsekvenser som förstås genast tar vid lyckas omintetgöra någon fiende. Och efter det att han upptäckt detta parallella, virtuella universum befolkat av artificiella men mycket mänskliga intelligenser, bryr han sig inte om att nämna denna en av historiens i särklass största upptäckter ens för sina vänner.

Fast å andra sidan, när man tänker efter… är den reaktionen egentligen på något sätt osannolikare än filmens hela upplägg? Förmodligen inte. Och ur en synvinkel räddas Tron faktiskt av att vara så hisnande, fullständigt osannolik redan i utgångsläget att det i princip inte spelar någon roll hur många hinkar ytterligare osannolikheter filmmakarna hällt i den – när allt ändå är omöjligt från början, kan det ju liksom inte bli mer omöjligt. Omöjlighet saknar grader.

Och då finns det alltså omständigheter som trots allt gör Tron imponerande ur några synvinklar, inte minst den ovan nämnda att filmen fungerar trots att datorvärlden utvecklats så otroligt och oväntat mycket sedan det år då den hade premiär. Och ser man Tron metaforiskt, vilket kanske eller kanske inte är att göra filmen en för stor tjänst, blir dess tematiska framställning av människor som är beroende av datorernas virtuella värld både framsynt och talande – i synnerhet i dag, i en värld där miljoner människor framlever större delen av sin sociala tillvaro på datorskärmen, via sociala nätverk som Facebook och liknande. Men då får man alltså se Tron mycket metaforiskt och tänka bort alla de utdragna actionsekvenserna.

Fast trots att det även är imponerande med en science fiction-film – eller strängt taget fantasyfilm, eftersom dess premiss som sagt är en omöjlighet – där den väldiga specialeffektsgröten är befogad, blir det lite ansträngande efter ett tag att Tron utspelas nästan uteslutande i den virtuella datorvärlden, helt enkelt för att det blir påfrestande som tittare att se en film och hänga med i en intrig där absolut allting ser fullständigt artificiellt ut och blinkar och lyser hela tiden. Det blir påfrestande för ögonen, helt enkelt.

Ett tips är att sätta på sig ett bar Bausch & Lomb Ray-Ban Wayfarers.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: