A CHRISTMAS CAROL av Clive Donner (1984)

A CHRISTMAS CAROL av Clive Donner (1984)
Svensk titel: En julsaga
Med George C. Scott, David Warner, Frank Finlay, Angela Pleasence, Edward Woodward, Michael Carter, Susannah York, Anthony Walters, Roger Rees, Caroline Langrishe, Lucy Gutteridge, Nigel Davenport, Mark Strickson, Joanne Whalley, Timothy Bateson, Michael Gough, John Quarmby, Peter Woodthorpe, Liz Smith, John Sharp, Danny Davies, Derek Francis, Brian Pettifer, Catherine Hall, Pat Rose, Kieron Hughes, Sasha Wells, Orlando Wells, Nancy Dodds, Ian Giles

Kalle Anka på julafton? Förvisso, men varje julhelg bör man helst också ta del av A Christmas Carol, i någon version. Själv anser jag att denna kortroman av Charles Dickens är en av världshistoriens i särklass främsta berättelser och någon julberättelse som är mer av julberättelse existerar helt enkelt inte. I allt sitt fascinerande fantasteri är den samtidigt en jordnära berättelse om allt det som gör julen till en så rörande varm och vacker högtid, och den slår aldrig över i sliskig sentimentalitet, som Charles Dickens berättelser annars alltför ofta gör.

Självklart har jag läst den, både i original och i svensk översättning. Men jag söker nästan varje jul en ny version och har därför sett A Christmas Carol uppförd som teaterpjäs två gånger, hört den som radioteater flera gånger (bland annat de båda lysande versioner som Orson Welles gjorde med sin The Mercury Theater på trettiotalet) och hur många filmversioner jag sett vet jag inte längre. Hur många som finns vet jag inte heller. Jag undrar om någon med säkerhet komplett lista ens står att uppbringa.

Den här julhelgen blev det TV-filmversionen från 1984, med George C. Scott i huvudrollen som Ebenzer Scrooge. Och det är enastående lyckat. Ebenezer Scrooge är en gestalt som är alldeles för lätt att spela fullständigt tvådimensionellt – först som enbart vresigt sur och misantropisk, sedan som den gemytligaste och snällaste av gamla farbröder. Scott gör i stället Scrooge genom att inte vara enbart den vresige misantropen ens från början – hans inneboende mänsklighet lyser då och då igenom, om än svagt, genom subtilt skicklig skådespelarkonst – men även genom att ibland, fullt naturligt, falla tillbaka då och då under umgänget med julens andar, eftersom det är sådan han också och framförallt är och har varit så länge även om han gradvis under berättelsens gång veknar och blir mänskligare. Jag förundrades i scen efter scen av med vilken naturlighet George C. Scott spelar, ur den synvinkeln att han lyckas göra Scrooge alldeles trovärdig, vilket inte alltid är fallet när A Christmas Carol filmatiseras. För berättelsen i sig spelar det strängt taget mindre roll om Ebenezer Scrooge spelas sterotypt, eftersom A Christmas Carol inte är en djuplodande karaktärsstudie utan en berättelse om den välvilja och glädje julen innebär, men det skadar sannerligen inte med en skådespelare av George C. Scotts kaliber, som förlänar berättelsen en dimension den saknar även i Dickens original. Jag menar, George C. Scott är så bra att man finner honom alldeles trovärdig trots att han talar bred amerikanska i ett verk så urbrittiskt som en berättelse av Charles Dickens.

Produktionen är storslaget både realistisk och julsagoaktig, med miljöer och interiörer från 1800-talets London som känns väldigt mycket Charles Dickens och utomordentligt brittiska. Till det kommer att även de andra rollerna är välbesatta, kanske främst Bob Cratchits i form av David Warner. Möjligen tycker jag att Anthony Walters Tiny Tim ser lite för lungsiktigt dödssjuk ut med sitt likbleka ansikte och de svarta, dödskallehålsliknande ringarna runt ögonen, för som han dessutom har besynnerligt spetsiga små tänder väcker parveln nästan mer motvilja än medkänsla hos tittaren. Han kunde ha tonats ned något.

Fast det får bli en randanmärkning, för denna version av den främsta av julberättelser skänker tittaren den fröjd och glädje julen för med sig.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 svar to “A CHRISTMAS CAROL av Clive Donner (1984)”

  1. Hans G Brüggener, esq. Says:

    HGB: Ja, det var absolut självklart att George C Scott någon gång skulle få spela Scrooge. Ett givet val. Jag är imponerad av tanken på David Warner som Bob C. Även det ett val jag kunnat göra själv. Scotts amerikanska: håller helt med Moviehead: det kvittar. (Hans insatser räddade nära på ”Exorcisten 3” vilket var ett av hans många omöjliga uppdrag. Han skådespelade nämligen. Unge Tim får i den här versionen ses som den av mig inte uppskattade trenden att göra allt så ”tidstypiskt” att man tyvärr missar målet. Jag har sett westerns (som jag egentligen inte gillar) med hela arsenaler av nytillverkade bössor och liksom i 1800-talets London överdrivet skitiga miljöer och absurda personer som beter sig på ett sätt som ALDRIG accepterats. Likadant med filmer om t ex ”Bonnie & Clyde” och Dillinger – det blir skräp för att skådespelet är uselt & vokabuläret bedrövligt. I ”A Christmas Carol” har man sålunda satsat på skådespelare varav flera hör till mina favoriter – Joanne Walley-Kilmer tål att nämnas och Michael Gough (R.I.P) likaså. Vad gäller Scott har han en naturlig skådespelartalang och förmår skänka trovärdighet åt i stort sett vilken rollfigur som helst. Hans mkt breda erfarenhet är av stor betydelse. Det lustiga är att jag var skeptisk gentemot Scott (70-talet) medan t ex min vän T genast såg hans potential. Se honom mot Joe Don Baker i ”The Outfit”…

    Att göra Little Tim till ngn liten vampyrmässig figur var inte bra, och är ett exempel på just tanken att fult/skitigt=realism. Jag kanske är gammal och romantisk, men tycker lagom är bäst, och att det som var fint förr kan få vara det även i modern film.

    Innan pappa lämnade konstskolan sade hans lärare att ”den kommande trenden var att visa ”innehållet i latrintunnan” medan det tidigare räckt att ev. tala om att en toalett existerade. Nu har allt blivit medeltid, ävenså filmer som skildrar fina miljöer/högtider.
    Ibland får man låta FILM vara FILM och gärna förskönande.

    Personligen är jag tacksam om vi får uppleva exakt det Moviehead säger: en GOD JUL. Vi kör hårt med fröjd och glädje. Skönhet.
    Jag önskar Er många vackra jular, med ”A Christmas Carol”.

    HGB

    • Moviehead Says:

      Hans,

      något sent svar, men filmvärlden består lyckligtvis (i alla fall ännu så länge) och behöver inte hetsdiskuteras.

      George C. Scott är även ypperlig som pansargeneralen i filmen Patton, som jag inte tagit upp här på Kinematografi ännu men som kommer att recenseras så fort jag hunnit se om den (det är lindrigt uttryckt några år sedan sist och även om minnet av den lever starkt recenserar jag aldrig någon film utan att precis ha sett eller sett om den).

      Det finns något särskilt hos begåvade filmskådespelare som blir stora stjärnor utan att vara bildsköna och till dem hör förstås Scott – de måste faktiskt leva enbart på sin talang, medan lite för många av de bildsköna (det verkliga skräckexemplet är träbiten Tom Cruise) lyckas göra en flera decennier lång karriär på att vara just bara bildsköna (fast personligen tycker jag Tom Cruise ser ut som en grinig vessla; tjejerna håller dock inte med, uppenbarligen). När George C. Scott påbörjade sin karriär var förutsättningarna fortfarande inte särskilt stora för en skådespelare med hans alldagliga utseende, som bekant. De kunde vid stor begåvning bli förnämliga men ständiga birollsinnehavare, som redan tidigare Sydney Greenstreet eller Peter Lorre – båda extremt begåvade – men tilläts sällan eller aldrig att bli leading men i någon enda film. Ännu värre för kvinnorna, förstås.

      Det är skönt att vi i alla fall delvis har lämnat den tiden bakom oss och att en enastående begåvning – som lämnat oss alltför tidigt – som Philip Seymour Hoffman fick möjlighet att göra en så pass fin karriär.

      Kör hårt,
      Bellis

      P.S. För övrigt recenseras snart film nummer 200 här på Kinematografi. Den som håller ögonen öppna får se vilken det blir. D.S.

      • HGB efq Says:

        Bellis: till det du redan nämnt vill jag bara tillfoga att George C Scott (jag var faktiskt inte så imponerad först jag såg honom på 70-talet; det var istället en god vän som rekommenderade mig att se mer) är enda orsaken att se ”Exorcisten 3” eftersom han har ett par lysande ögonblick, dessutom finns det en ypperligt sympatisk roll i en film jag tror heter ”The Outfit”, där han spelar mot bl a Joe Don Baker, som inte heller är bildskön men har gjort suveräna rollprestationer. Samspelet mellan dessa två är verkligt fint. Och vi fortsätter köra hårt! Allt gott, HGB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: