Archive for the ‘A WOMAN OF PARIS’ Category

A WOMAN OF PARIS av Charlie Chaplin (1923)

maj 9, 2009

A WOMAN OF PARIS av Charlie Chaplin (1923)
Svensk titel: En kvinna i Paris
Med Edna Purviance, Adolphe Menjou, Carl Miller, Lydia Knott, Betty Morrissey, Malvina Polo, Clarence Geldart, Charles K. French

Den som till äventyrs tror att myten om det glada tjugotalets livsbejakande (s)excesser är en myt behöver bara se en film som A Woman of Paris för att se hur självklara de var i den tidens verklighet. Den både estetiskt och komiskt innovativa strip teasen på en fest i en konstnärs ateljé i tjugotalets parisiska Quartier Latin talar sitt pyramidaliska språk – det här var tjugotalet. Likadant när den kvinnliga huvudpersonen, Edna Purviance, får en vägbeskrivning av en charmisk flapper som ringer henne från festen: ”You can easily find it. It’s the studio on the right or left. I don’t know which.” Lägg märke till att detta alltså är hela vägbeskrivningen och Edna Purviance har hela Paris att välja på. Mycket flapperaktigt. Liksom när en av Edna Purviance unga flapperväninnor dyker upp hemma hos henne en tidig förmiddag, då Edna Purviance ännu inte har hunnit stiga upp. Följande dialog utspelar sig:

Flapperväninnan: ”Why, Marie, of all the lazy people… ” Varpå hon spralligt strör alla blommor i en bukett hon har med sig över Edna Purviance (filmens Marie) där denna ligger i sängen i sitt lyxiga sovgemak, sveper bort till fönstret, öppnar det och utropar: ”Come, get up. Wasting your life in bed… ”

Edna Purviance: ”What are you doing up so early?”

Flapperväninnan drar av sig kappan, blottar sin bedåriska aftonklänning och svarar: ”I haven’t been to bed yet.”

Precis. Djurna Barnes talade i en av sina böcker om att det var på det glada tjugotalet hon upptäckte att klockan tio är ett klockslag som infaller två gånger per dygn.

A Woman of Paris är en mycket atypisk Charlie Chaplin-film. Det är den första film han gjorde där han inte spelar med själv annat än i ett ögonblickssnabbt uppdykande som bärare på en järnvägsstation. A Woman of Paris är dessutom inte en komedi utan ett tragiskt relationsdrama. Nu var ju Charlie Chaplins komedier bara ytterst sällan av det enkla slapstickslaget – för det mesta hade de en tragikens resonansbotten som gjorde dem till något utöver enkel underhållning. Men i den här filmen finns inga komiska inslag alls, vilket väl är unikt när det gäller Charlie Chaplin (undantagandes hans mycket sena film Limelight).

Betänk att A Woman of Paris är gjord 1923. Vad som till en början kan framstå som en klichéfylld kärlekshistoria (därför att många av inslagen blivit klichéer sedan dess, men definitivt inte var det då) är i själva verket ett drama med för tiden jämförelsevis komplexa rollgestalter som inte går att sortera in i de gängse facken. Den unga kvinnliga huvudrollen – Edna Purviance, den naiva flickan från landet – visar sig tämligen smärtfritt kunna ta steget över till lyxprostituerad, när omständigheternas spel om inte tvingar henne så nödvändiggör det för att hon ska kunna leva lyxliv i Paris. Den unga manliga huvudrollen, Carl Miller, är en mesig, gråtmild morsgris, vilket var mycket ovanligt för dåtidens förförare på vita duken. Den förment hänsynslöse kvinnokarlen, Adolphe Menjou, som byter kvinna varje gång han byter kravatt, är i själva verket en av filmens få ganska tilltalande rollgestalter; han studerar uppenbart och med road ironi den mänskliga dårskapen, och gör ingen något ont som de inte gör sig själva. Med ett roat småleende ger han dem med sina outsinliga resurser möjligheten, men tvingar ingen till något. Sympatiskt är väl mycket sagt, men knappast heller entydigt illasinnat – han är helt enkelt fascinerad av den ständigt pågående dårskapens spel och går i sin sysslolösa rikemanstillvaro därför på verklighetens teater varenda dag.

Charlie Chaplin var ett multibegåvat geni. I likhet med – såvitt jag vet – endast Orson Welles i filmhistorien regisserade, skrev, producerade och spelade han för det allra mesta huvudrollen i sina filmer. Men till skillnad från Orson Welles komponerade han även musiken. A Woman of Paris försåg han något år före sin död med ny musik och den musiken kom att bli hans sista fullbordade verk.

Det är en anledning att se den här filmen, även om musiken under de första tio minuterna känns mer påträngande än framhävande (något som dock mycket snabbt går över – under resten av filmen harmonierar musiken enastående väl med handlingen och till slut lägger man knappt märke till den, där den i bakgrunden förstärker och underbygger stämningslägen och skeenden). En annan anledning är att A Woman of Paris är en både gripande och underhållande film. Och dessutom en film som redan 1923 pekade framåt mot de otaliga relationsdramer som skulle komma att följa och som den till stor del genom sin blotta existens kommit att influera.

Kör hårt,
Bellis