ALL OR NOTHING av Mike Leigh (2002)
Svensk titel: Allt eller inget
Med Timothy Spall, Lesley Manville, James Corden, Alison Garland
VISS SPOILERVARNING
När jag läser biografiska eller självbiografiska texter finner jag så gott som alltid dem som handlar om vanliga, obemärkta människor mycket intressantare och mer fängslande än dem som handlar om historiska gestalter eller färgstarka världsberömdingar av det ena eller andra slaget. Man behöver inte vara bemärkt och man behöver inte ha åstadkommit något storslaget och man behöver inte vara berömd för att berättelsen om ens liv ska ha något att förmedla; i själva verket är det oftast tvärtom. Människor som lever i den artificiella bubblan av berömmelse är inte människor vars livsberättelser har lika mycket att säga oss som berättelserna om dem som lever mitt ute i den verklighet där alla vi andra också befinner oss.
Det här har Mike Leigh helt uppenbart insett.
De flesta av Mike Leighs filmer handlar om mycket vanliga människor med mycket alldagliga problem. Till skillnad från i de flesta andra filmer från i alla fall västvärlden som också handlar om vanliga människor med alldagliga problem, finns hos Mike Leigh inget av filmdukens inbyggda glamour, inget av de ovanliga händelser eller filmiska klichéer som så ofta drabbar förment vanliga människor i annan film. Inte så sällan kretsar Mike Leighs filmer kring en molande tillvaro fylld av uppgivenhet och förtvivlan, men en tillvaro där människor ändå gör sitt bästa för att inte bara överleva utan för att finna något i livet att glädja sig åt, till exempel varandra. Men den ständigt lika monotona vardagen omsveper dem och kampen är inte lätt, för tragiken är inte att människorna i en film som All Or Nothing har fått sina drömmar krossade. Tragiken är att de aldrig har haft några drömmar. De lever sina liv snärjda i omständigheter som de bokstavligt talat aldrig har förmått och aldrig kommer att förmå och aldrig kommer att få en möjlighet att göra något åt. För de är inte enastående begåvade eller rika eller driftiga eller målmedvetna och lyckan kommer inte att le mot dem från en klar himmel en vacker dag. Och vetskapen om den egna oförmågan och om bristen på möjligheter, och insikten om att livet aldrig kommer att bli märkbart annorlunda och framförallt inte bättre, har för länge sedan berövat dem nästan allt utom en klar uppfattning om hur livet kommer att fortsätta att gestalta sig. Likadant. Leonard Cohen skaldade ”Life is designed to overthrow us”. Mike Leigh gestaltar det i All Or Nothing.
Intrigen kretsar kring en familj som bor i ett betongtrist hyrehusområde i en förort, i en lägenhet av den sjaskiga sort som är så vanlig i Storbritannien. Samtalen kring middagsbordet kretsar kring vardagliga trivialiteter som inte intresserar någon av dem och är ibland snarstucket irriterade, men umgänget är ändå viktigt. Det är bland annat i umgänget den bultande, oupphörliga förtvivlan undertrycks och hålls i schack, inte tillåts bryta ut. Fast den hamrande tillvaron nöter ständigt på både människorna och deras inbördes relationer, och det heoriska – det faktiskt heroiska – i dessa obemärkta människors ansträngningar är att de fortsätter att anstränga sig trots att de vet – redan på förhand vet – att inga av ansträngningarna någonsin kommer att bära särskilt mycket frukt. Möjligen korta ögonblick av lättnad; knappast mer.
Den unga granntjejen som raggar upp sin bästa väninnas pojkvän av rent självhävdelsebegär, utan att egentligen vara det minsta intresserad av pojkvännen, visar sig senare kapabel till stor medkänsla med den förståndshandikappade kille som blivit kär i henne och som hon till en början retat. Hon visar sig precis så mänsklig som betongghettot förbjuder henne att vara.
Filmens vändpunkt, och en tillfällig vändpunkt för familjen den kretsar kring, blir den unge, mycket överviktige sonens fullständigt oväntade hjärtattack. Plötsligt brister fördämningarna. Plötsligt väller allt upp till ytan. Hjärtattacken är den utlösande faktorn, men det som händer är något helt annat – det som händer är att alla åren av slit för att ta sig igenom den ena vardagen efter den andra väller fram, all frustration, all besvikelse, all vanmakt.
Och liksom i flertalet av Mike Leighs filmer finns här hopp. När All Or Nothing slutar skönjer man att det faktiskt ändå inte är fullt så hopplöst som det kan verka, man skönjer att när allt har vällt fram så finns där ändå något kvar, så finns där ändå stunder i vardagen som inte är så molande, där finns en gemenskap som tänds med värme när sonen i sjukhussängen börjar skratta högt åt faderns plågsamt tafatta anekdot om vad som hänt när han kört taxi samma morgon.
I den ofta valhänta medmänskligheten, i den allt annat än friktionsfria gemenskapen, finns den tillvaro som får dessa människor att överleva, trots att den monotona vardag till vilken de fötts berövat dem drömmarna redan på förhand.
Och det är faktiskt ganska storslaget.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 