Archive for the ‘AUTUMN IN NEW YORK’ Category

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)

mars 4, 2009

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)
Svensk titel: Höst i New York
Med Winona Ryder, Richard Gere, Anthony LaPaglia, Elaine Stritch, Vera Farmiga, Sherry Stringfield, Jill Hennessy, J. K. Simmons, Sam Trammell, Mary Beth Hurt, Toby Poser, George Spielvogel III, Ranjit Chowdry

Hösten är min favorit bland årstiderna. Trädens prakt, den höga, kristallklara luften, det matta solskenet – hösten är den årstid jag aldrig missar i Sverige. Och ska jag någonstans under de sista veckorna i september eller under oktober måste det bli ett annat land på nordliga breddgrader, med höst.

New York – mer specifikt Manhattan – är en av de städer jag älskar högst i världen. Jag brukar kalla Manhattan för världens huvudstad, eftersom det är svårt att hitta någon stad som är mer stad än just Manhattan. Men för all del – vi kan säga hela New York.

Så kombinationen höst och New York är storslagen, även om New York råkar ligga på samma breddgrad som Athen. I New York blir det höst. På riktigt. De har rätt slags träd, till exempel. Och med sina väldiga skyskrapor är stadslandskapet i New York – mer specifikt på Manhattan – ett av de vackraste landskapen i världen, alla kategorier.

Med andra ord innehåller den här filmen ett antal vackra scener från hösten på Manhattan. Träden klädda i all sin prakt, Manhattans skyskrapor i bakgrunden.

Men här finns ett problem. För i förgrunden noterar man plötsligt Richard Gere. Nu är skönheten och magin som bortblåsta. Hur någon kan få för sig att ödelägga något så storslaget som höstscenerier från New York med Richard Gere övergår mitt förstånd och när man inser att de dessutom har skänkt honom flera miljoner dollar för att han ska träblocka sönder de här praktfulla scenerna blir man nästan andfådd. Det nyper i hjärtat.

Vilket kanske på sitt sätt är passande, för den här filmen spelar på alla hjärtesträngarna. Ganska bokstavligt talat, faktiskt, för den i vanliga fall lysande men i den här filmen hemska Winona Ryder lider i filmen av en dödlig hjärtsjukdom. Och kring det kretsar intrigen. Men den griper inte, för Winona Ryder är alldeles enastående miscast mot Richard Gere; inte ens hon lyckas gjuta liv i en roll mot det här osannolika träblocket, som får Clint Eastwood att framstå som lika sprattlig som Jerry Lewis.

Fast det förstås, intrigen kretsar även kring att Richard Gere är kvinnotjusare. Vilket någon kvinnlig läsare gärna får förklara för mig, för jag kan min själ inte förstå vad någon enda kvinna skulle kunna tänkas se hos Richard Gere. Minst av alla den mycket vackra, enastående begåvade (i vanliga fall) Winona Ryder. (Se henne i ”Reality Bites”, där hon nog gör sin bästa rolltolkning – kanske.) Jag kan mycket väl förstå vad kvinnor – och män lagda åt det hållet – ser hos Sean Connery eller Jack eller Cary Grant eller George Clooney eller Al Pacino eller Robert de Niro eller Willem Dafoe eller Gregory Peck eller Clark Gable (hm, nej, vänta, kanske inte) eller Humphrey Bogart eller… nå, ni förstår.

Men Richard Gere?! Richard Gere?!

Vilket gör den här hjärtesnörparen till en katastrof. Att alla som har sett minst tio filmer i sitt liv har sett intrigen sju gånger är i sig möjligen illa nog, men behöver ju inte vara något problem – inte alltid. Flera av tidens stora filmer har haft en många gånger tidigare upprepad intrig, men ändå blivit stora filmer. Av andra skäl eller helt enkelt för att de gestaltat intrigen bättre än någon av föregångarna.

Möjligen skulle det till och med ha kunnat bli fallet här.

Om inte någon fått för sig att sätta ihop den moderna filmhistoriens mest omaka och minst övertygande par, Richard Gere och Winona Ryder.

Bara tänk tanken, ni som inte har sett filmen – får den er inte att rysa?!

Om inte, se filmen.

Kör hårt,
Bellis