Archive for the ‘BARFLY’ Category

BARFLY av Barbet Schroeder (1987)

mars 4, 2009

BARFLY av Barbet Schroeder (1987)
Med Mickey Rourke och Faye Dunaway

Charles Bukowski blåste dem.

Det var Charles Bukowski själv som skrev manus till den här föregivet självbiografiska filmen om hans alter ego Henry Chinaski – som genomskinligt är han själv i mängder av de dikter och berättelser han skrivit – men han blåste dem.

Det förstod jag inte när filmen kom, för då hade jag inte läst Charles Bukowski. Jag var på den tiden inte ens medveten om att filmen var självbiografisk – och nu, när jag är medveten om det, ser jag direkt att den inte är det. Fast givet att den ska föreställa på något sätt avbilda verkligheten så är den rätt osannolik även för den som inte har en aning om vem Charles Bukowski var.

Hur troligt, på en skala från 1 till 10, är det till exempel att en stamgäst på en bar varje kväll – ja, varje kväll – slåss mot bartendern i gränden bakom baren tills han, stamgästen, ligger svårt blödande och medvetslös i rännstenen? Hur troligt är det att stamgästen skulle överleva mer än ett par, tre kvällar? Hur troligt är det att en bartender vill slåss med en av sina gäster varje kväll, med fara för eget liv så väl som med risk för att åka i fängelse för dråp? Brukar det inte snarare vara så att väldigt bråkiga gäster på barer helt enkelt portas?

Filmen avslöjar även Mickey Rourke, Hollywoods självutnämnde råtuffing. Den avslöjar honom obönhörligt. Mickey Rourke, kan jag absolut garantera, har nästan aldrig varit full på riktigt i hela sitt liv. Han må röka fem paket Marlboro om dagen, men han tar inte många drinkar. Ens per år. För han vet inte hur en drucken människa beter sig. Han har uppenbarligen inte varit drucken själv särskilt ofta och han har uppenbarligen knappt satt sin fot på en bar och sett hur druckna beter sig, hur de går, hur de pratar, hur de rör sig. Hans släpande, bisarra gång och mycket besynnerliga, släpiga tal i den här filmen är fullkomligt artificiella; de minner väldigt mycket om en obegåvad (men det är han faktiskt inte, i andra roller) skådespelares mycket uppenbara försök att imitera någon som är drucken, utan att lyckas över huvud taget. Han påminner inte ens avlägset om verklighetens Charles Bukowski, om vilken flera dokumentärer gjordes under dennes livstid och där man såg honom både gå och röra sig, och hörde honom prata. Charles Bukowski klagade när Barfly var klar på Mickey Rourkes sätt att gå in på en bar (och jag håller med honom; ingen äntrar en bar som Mickey Rourke gör i filmen, särskilt inte den sorts slummiga bakgatsbar i USA som han går på – det vore detsamma som att be om stryk från hela gänget därinne). Han skulle med fog ha kunnat klaga på resten av skådespelarinsatsen också, men kan möjligen ha varit för upptagen med att gapskratta åt att hela filmteamet lät sig luras.

För Charles Bukowski blåste dem.

Det är svårt att förstå hur de kunde vara så lättlurade, för de ledtrådar Charles Bukowski planterade i sitt manus är uppenbara. Den mest uppenbara är att den unga, vackra kvinnliga förläggare som i filmen med hjälp av en privatdetektiv låter spåra upp Henry Chinaski, som skickat henne ett antal noveller, och sedan förför honom i verkligheten var en medelålders manlig förläggare som självklart inte hade några problem att spåra Charles Bukowski – han gick helt enkelt hem till honom och knackade på dörren (eftersom Charles Bukowski självklart bifogade sin adress när han skickade in manuskript, något han häpnadsväckande nog inte gör i filmen – hint: en uppenbar ledtråd till). Svårare var det inte. Sedan tog de en drink och kom överens om ett kontrakt, men någon förförelse var det inte tal om. Förstås. Och hade filmproducenterna bemödat sig om ett minimum av efterforskningar innan filmen spelades in skulle de förstås ha upptäckt det här och kanske börjat nosa på resten av manuskriptet också.

För av någon anledning har Charles Bukowski blåst dem.

Han har skrivit ett manus som är en lika trogen bild av nattlivet på barer som Tolkiens Lord of the Rings är en manual för att koppla in en tv och en dvd-spelare.

Det här är en väldigt dålig film och den har inte mycket med någonting att göra, minst av allt Charles Bukowski.

För han blåste dem.

Det som får mig att undra är varför.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Det finns en tänkbar förklaring till att Charles Bukowski blåste dem. I inte så få av sina självbiografiska, intrigberättande dikter ger han tydligt uttryck för sitt väldiga förakt för filmkonsten som företeelse.

Annonser