BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)
Med Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, William Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, Robert Okazaki, Carolyn DeMirijan
Det finns två problem med kultklassikern Blade Runner.
Det första problemet är att en tänkvärt spekulerande science fiction-film med ett relevant tema som går att behandla endast inom science fiction-genren, och till yttermera visso en film som bygger på en roman av Philip K. Dick (romanen heter Do Androids Dream of Electric Sheep?, på svenska som Androidens drömmar), även den … så tröttsamt … måste anfrätas av ett antal osannolikt omtumlande actionsekvenser. Var det verkligen nödvändigt? Slutuppgörelsen ser ut som slutuppgörelsen i vilken film som helst med Bruce Sylvester Arnold Schwarzenegger Stallone Willis. Med undantag av att det regnar, förstås.
Och det är strängt taget det andra problemet. Det regniga stadslandskapet, hämtat direkt ur film noir-genren och påklätt en framtidskostym. Ett problem som samtidigt inte är ett. På sätt och vis. Stadslandskapet i den här framtidsskildringen är så enastående suggestivt att det i princip tar över huvudrollen. Fast det är nästan omöjligt att som tittare inte gång på gång komma att tänka på filmen Ridley Scott gjorde före Blade Runner. Alltså, Alien. Som nog är den första film i historien där rymdskeppet i en framtid som är så avlägsen att rymdfart blivit en vardaglig företeelse är trovärdigt skamfilat, nedgånget och hoptejpat. Det är väldigt suggestivt. Problemet är att rymdskeppets interiör i Alien ser nästan precis ut som stadens exteriör i Blade Runner. Och när man kommer inomhus, i stadens fallfärdiga, sedan länge övergivna hyreshus där bisarra människospillror nu bosatt sig, är det lätt att få för sig att de helt enkelt plockade över rekvisitan från Alienstudion, spikade om den lite och körde på med den igen. För det ser ju nästan likadant ut.
Men om man bortser från de här båda omständigheterna, och i själva verket anammar den senare eftersom stadslandskapet som sagt är suggestivt, innehar Blade Runner förmodligen distinktionen av att vara den mest lyckade av alla Philip K. Dick-filmatiseringar (fast jag har inte sett alla, så jag ska inte svära på att jag verkligen tycker det). För faktum kvarstår att temat som kretsar kring när en konstgjord människa – en android – blir levande och jagmedveten på riktigt och därför bör ha samma människovärde som en biologisk människa är och förblir intressant och ännu mycket aktuellare idag, när vi kommit ännu mycket närmare den sortens maskin än när filmen gjordes.
Fast det är väsentligt att inte se originalversionen av filmen, utan antingen the director’s cut eller den andra specialversionen, vad de nu kallar den. Eller om det finns två. I vanliga fall skulle jag i princip aldrig säga något sådant, men i det här fallet stämmer det. För slutet i originalversionen är en påklistrad råttsvans som kommer farligt nära att paradoxalt motsäga hela den film som föregått det och som dessutom är sockersött lyckligt, vilket även det är en paradoxal motsägelse i sken – eller snarare mörker – av den ödesmättat dystra berättelse fylld av förtvivlan som filmen gestaltat.
Håller man bara allt det här i minnet känns det inte alls orimligt att Blade Runner kommer att kännas minnesvärd när man sett den.
Både för sin möjligen inte fullgångna men dock intelligenta behandling av temat och sitt suggestiva stadslandskap.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 