BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)
Med Jack Nicholson, Michael Caine, Stephen Dorff, Jennifer Lopez, Judy Davis, Harold Perrineau, Mike Starr
Jack Nicholson och Michael Caine i samma film. Det borde vara en upplevelse. Ungefär som att se Sean Connery och Michael Caine i samma film. Den senare filmen är ett vidunderligt mästerverk och heter The Man Who Would Be King och är regisserad av John Huston och bygger på en långnovell av Rudyard Kipling.
När man fick för sig att äntligen låta de båda skådespelargiganterna Jack Nicholson och Michael Caine göra film tillsammans blev det i stället i den avslutande, fristående delen av Bob Rafelsons besynnerliga trilogi, där Jack Nicholson spelar först son (Five Easy Pieces), sedan bror (The King of Marvin Gardens) och nu far, om än av styvvarianten. I övrigt har filmerna ingenting med varandra att göra – det enda som förenar dem är att Jack Nicholson har en huvudroll i alla tre.
Mötet mellan Jack Nicholson och Michael Caine på filmduken har alltså kommit att äga rum i en gangsterhistoria kretsande kring ett diamanthalsband, en gangsterhistoria som är så enkel och full av intrigklichéer (trettionio stycken) att man som tittare förbluffas över att de båda skådespelarna alls velat vara med.
Jack Nicholson spelar upp delar av sin image, som så många gånger förut. Cynisk man i övre medelåldern som framgångsrikt förför mycket unga kvinnor, arrogant och aningen megaloman, och lite annat småplock från den uppfattning det allmänna medvetandet hyser om honom. Med det helt avgörande undantaget att han i Blood & Wine spelar mycket märkbart enfaldig, i likhet med Michael Caine. Hela intrigen baseras på att dessa båda föregivet tuffa, erfarna, hänsynslösa gangsters varje steg längs vägen klampar fram som överviktiga elefanter och aldrig har en chans mot pojkspolingen Stephen Dorff, som gestaltar ännu en i den tröttsamma, till synes oändliga raden av identiska, tjusiga unga äppelpajsamerikaner som dryper av choklad hela dagen och bokstavligt talat seglar bort mot solnedgången med vinden blåsande i håret och fjärran hägringar i blick. Eller något sådant. Det är svårt att hitta metaforer som är lika högtravande tjatiga och tramsiga som Blood & Wine, men jag gör som synes i alla fall ett försök. Fast ibland får man helt enkelt erkänna sig slagen.
Det mest fascinerande exemplet på hur omotiverat dum Blood & Wine är måste vara själva kuppen. Jack Nicholson och Michael Caine ska stjäla ett diamanthalsband ur ett kassaskåp i ett rikemanshus när de vet att familjen är på semester. Barnsköterskan – Jennifer Lopez (Jacks älskarinna) – ska släppa in dem. Men hon hinner få sparken i mellantiden och på plats när Jack och Michael dyker upp finns i stället obegripligt nog två uniformerade poliser, som tydligen är satta att vakta huset medan familjen är bortrest. Exakt hur det har gått till förklaras aldrig, men ännu besynnerligare är att de båda skurkarna trots det genomför kuppen. Medan Jack småpratar gemytligt med poliserna för att uppehålla dem, öppnar Michael kassaskåpet och stjäl halsbandet. För tittaren känns det som en i alla fall avlägsen möjlighet att polisen när brottet någon vecka senare anmäls kan komma att hysa en vag misstanke om vilka gärningsmännen kan tänkas vara. Men tydligen har det ända från början framstått som ett fullkomligt osannolikt scenario för de båda erfarna skurkarna Jack och Michael.
Fast det finns inte oväntat ett antal scener där det blixtrar till mellan Jack Nicholson och Michael Caine. Scener där endast de är i bild. Så det är trist att Jack spelar gamle vanlige Jack som vi har sett honom göra så många gånger förut (och till råga på allt faktiskt blixtrar ännu mer i sitt sista gräl med Judy Davis innan han sticker hemifrån), för det mesta i betydligt bättre filmer, och det är synd att Michaels endimensionelle skurk inte ger honom mycket större utrymme till skådespeleri än att tala tydligt med sin brittiska accent (så att han påstås imitera drottning Elizabeth), kedjerökande hosta blod eftersom han har lungemfysem och i allmänhet bete sig väldigt klumpigt för att vara proffsgangster.
När man efter en kvart har förstått att Blood & Wine är en korkad gangsterhistoria är det enda med filmen som därefter överraskar att det vid bara ett enda tillfälle syns vilken ofantligt stor stjärt Jennifer Lopez har, medan det i Selena av Gregory Nava föreföll vara själva syftet med filmen att visa upp den. På sätt och vis är det intressant att i stället få se Lopez använda ansiktet när hon skådespelar, men frågan är väl om hon vinner på det.
Möjligen såg Gregory Nava Blood & Wine i god tid före inspelningen av Selena och drabbades av samma insikt.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 