CAPOTE av Bennett Miller (2005)
Med Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Clifton Collins Jr., Mark Pellegrino, Allie Mickelson, Craig Archibald, Kelci Stephenson, Bronwen Coleman, Kate Shindle, David Wilson Barnes, Michael J. Burg, Chris Cooper, R. D. Reid, Rob McLaughlin, Harry Nelken, Kerr Hewitt, Bruce Greenwood, Amy Ryan, Avery Tiplady, Nazariy Demkowicz, John B. Destry
Problemet med Capote är In Cold Blood.
Problemet för Philip Seymour Hoffman är Capote.
Det här är inte enda gången omständigheterna kring hur det gick till när Truman Capote skrev In Cold Blood, som kom att bli hans i särklass mest kända bok och samtidigt hans undergång som författare eftersom han därefter aldrig förmådde slutföra något mer verk, har filmatiserats. Det finns en film till, Infamous, och det finns en TV-serie. Och det finns i alla fall ett par dramadokumentärer gjorda för TV, okända nog för att inte listas av Wikipedia. Men de finns; jag har sett dem.
Och det här är ett problem. För här gör man en spelfilm om Truman Capote och Truman Capote är som vanligt ingenting utöver den besatte författare och journalist som skrev den så kallat icke skönlitterära romanen In Cold Blood. Och skälet, vågar man misstänka, är det enkla att den, som bekant, handlar om och bygger på det ohyggliga mordet på en hel familj en novemberdag 1959, i en by i Kansas. För om det inte är skälet måste man fråga sig: varför har ingen gjort en film om hur Truman Capote skrev Breakfast at Tiffany’s?
Och skälet är förstås det enkla att en film om någon som sitter och skriver en bok inte har några som helst förutsättningar att bli särskilt intressant utan några grusliga mord eller något annat spektakulärt som bakgrund. Fast transportsträckorna finns inte oväntat i Capote också, även om de är korta – Truman sitter framför skrivmaskinen, Truman sitter i sängen och skriver i ett kollegieblock, Truman läser i anteckningsböcker, Truman står och tittar på saker och ting som har med fallet att göra, som landskap och hus och sådant där. Han gör efterforskningar. Det är inte särskilt intressant att titta på. Det är i själva verket mycket tråkigt att titta på. En arbetande rockstjärna kan vara mycket underhållande att titta på när han utför sitt arbete, företrädesvis på en scen. En arbetande författare blir mycket snabbt mycket tråkig att titta på. Hans arbete lämpar sig dåligt för filmduken och scenen.
De intressanta och stundtals magnetiskt fascinerande scenerna är de där Truman Capote gör efterforskningar genom att samtala med den ene av de båda mördarna, Perry Smith – intensivt spelad av Clifton Collins Jr. Mellan Philip Seymour Hoffman och Clifton Collins Jr. blir anspänningen ibland så stark att man rent fysiskt känner den även som tittare och bokstavligt talat inte kan slita blicken från bildskärmen. Det finns andra starka scener i Capote, men de här är de starkaste – om än, ärligt talat, inte särskilt originella. Man har sett dem i väldigt många andra filmer om människor som dömts för mord och väntar på att bli avrättade och inte minst Sean Penn och den magnifika Susan Sarandon gör det här lika bra – eller bättre – i Dead Man Walking av Tim Robbins.
Och där kommer vi in på skådespeleriet och varför Truman Capote är ett problem för Philip Seymour Hoffman. Den senare är en utomordentligt begåvad skådespelare som i de biroller han oftast tilldelas normalt överglänser filmens huvudrollsinnehavare. Här har han huvudrollen och han spelar Truman Capote enastående väl – men utan att det egentligen är en särskilt imponerande bragd. Faktiskt. Truman Capote var en så bisarr uppenbarelse – hans röst och sätt att tala och hans kroppsspråk fick honom att framstå som en töntig pajas – och porträtterad av en skådespelare blir denna vandrande absurditet en katalog över ganska lätt utförda, mycket besynnerliga egenheter. Truman Capote trovärdigt spelad framstår ofelbart som omedvetet självparodisk.
Jag skulle ha velat se en spelfilm om Truman Capote som handlade om Truman Capote före eller efter In Cold Blood, för Truman Capote under arbetet med In Cold Blood börjar ärligt talat bli ganska uttjatad. Det intressanta här är den infallsvinkel man valt och som jag inte tror att någon kan veta om den stämmer eller inte, nämligen det faktum att han bara låtsas vara Perry Smiths vän och i själva verket gång på gång ljuger honom rakt upp i ansiktet för att uppnå de högst egna syften han har med sin bok. Fast lögnen slår tillbaka mot honom själv, när han slutligen finner sig i rävsaxen att både vilja se de båda männen hängda för att äntligen kunna avsluta vad som nu blivit ren tortyr – arbetet med boken – och samtidigt finner sig ofrivilligt så härjad av utsikten att de ska bli avrättade att han drabbas av klinisk depression. Filmens förment dramatiska slutreplik känns i sken av detta korkat onödig.
Man kan fundera på den något udda omständigheten att filmen Capote bygger på en bok som bygger på den verkliga händelsen om en författare som skriver en bok om en verklig händelse, men gör det i form av en påstått icke-skönlitterär roman. Diverse utvikningar på metanivå skulle vara lätta att göra, men ointresserad som jag är av sådana övningar överlåter jag dem åt någon annan.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 