CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)
Med Barry Nelson, Peter Lorre, Linda Christian, Michael Pate, Eugene Borden, Jean Del Val, Gene Roth, Kurt Katch

Det finns tre filmer som heter Casino Royale och samtliga är James Bond-filmer.

Den andra är en avsiktlig parodi, den tredje en oavsiktlig självparodi. Men den första gjordes redan 1954 och är förstås originalet, och dessutom den första av alla James Bond-filmer, med den skådespelare som i själva verket är den ursprunglige James Bond.

Namnet är Nelson. Barry Nelson.

Inte Sean Connery.

Sean Connery gjorde sin första James Bond-film, Dr. No, först åtta år senare.

Casino Royale från 1954 är på flera punkter vad som senare kommit att bli en äkta James Bond-film, för den innehåller inte så få av Bond-filmernas återkommande och definierande ingredienser. Redan i denna första filmatisering av en av Ian Flemings romaner fäller James Bond sina sarkastiska, svarthumoristiska repliker; här finns en Bondbrud, Linda Christian, som dessutom själv visar sig vara hemlig agent (något som därefter inte hände förrän mycket långt fram i serien, om jag minns rätt först när Pierce Brosnan tog över rollen i Goldeneye 1995); här finns en sinnessjuk superskurk, Le Chiffre; och här finns i alla fall ansatser till James Bonds världsvana elegans. Fast de förblir just ansatser, för Barry Nelson saknar helt förutsättningar att spela James Bond med samma självsäkra elegans som Sean Connery och i viss mån ett par av deras efterföljare i rollen. Barry Nelson påminner i själva verket så mycket om Ralph Meeker i Kiss Me Deadly av Robert Aldrich (som kom bara ett år senare) att det är lika bra att rationalisera och låta dem dela på samma omdöme om utfört uppdrag:

”Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen.”

Till det kommer att Barry Nelson mycket omotiverat förvrider ansiktet i besynnerliga grimaser. Jag förmodar att han gör det i något slags försök att se tuff ut. Problemet är väl att man kanske snarare ser sinneslö ut när man skrynklar ihop ansiktet, gapar stort och stirrar skelögt.

Lite märkligt är att denne förste James Bond trots det inte framstår som alldeles misslyckad. Någonstans har ju Barry Nelson företräde i kraft av att vara först (även om det känns som en mycket stor lättnad att Sean Connery så småningom dök upp), men förutom det så gör han i ett antal scener faktiskt en bättre insats än man får intryck av ovan. I ett antal scener, alltså. Och kanske inte så väldigt mycket bättre, men bättre.

Desto mer sevärd är inte oväntat den ojämförlige, glosögde Peter Lorre i rollen som Le Chiffre. Utan några som helst tvivel en av James Bond-seriens bästa skurkar. Lismande och krypande obehaglig på Peter Lorres oefterhärmliga vis, och till utseendet precis så grodlik som James Bonds brittiske kollega Clarence Leiter (inte hans amerikanske kollega Felix Leiter, eftersom James Bond i den här filmatiseringen är amerikan och arbetar för Combined Intelligence, en fiktiv omskrivning för CIA) påpekar när han inne på Casino Royal pekar ut honom för Bond.

Casino Royale är en förtätad, film noir-inspirerad, hårdkokt agenthistoria som på många plan fungerar mycket bra. Intrigen är förbluffande nog mer invecklad än i de flesta senare James Bond-filmatiseringar och tar oväntade vändningar, och den ofrånkomliga sekvens där Le Chiffre har James Bond i sitt våld och avser att tortera och mörda honom är obehagligare än motsvarande scen i någon senare James Bond-filmatisering, eftersom självdistansen och det fullkomligt osannolika scenariot i något slags science fiction-artad, gigantisk anläggning helt saknas här. I Casino Royale från 1954 rör det sig helt enkelt om skitig tortyr med avbitartång, som James Bond drabbas av när han bunden lagts i ett badkar. Man får inte se det i bild, men det råder inga tvivel om att skurkarna klipper av honom tår. Vilket förresten inte får James Bond att fälla sarkastiska kommentarer. Han skriker okontrollerat i stället.

Av alla de James Bond-filmatiseringar som gjorts under de senaste 66 åren är denna svartvita TV-film långt ifrån den sämsta. I synnerhet som det finns ett antal skådespelare som varit så mycket sämre på att gestalta James Bond än Barry Nelson.

Och förresten, vandringssägnen om att Barry Nelson skulle heta Jimmy Bond i Casino Royale är just en vandringssägen.

Han heter Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

Annons

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”