CHANGELING av Clint Eastwood (2008)
Med Angelina Jolie, John Malkovich, Frank Wood, Denis O’Hare, Jeffrey Donovan, Gattlin Griffith, Michelle Gunn, John Harrington Bland, Michael Kelly, Jan Devereaux, Colm Feore, Devon Conti, Ric Sarabia, Pamela Dunlap, Anthony De Marco, Joshua Moore
Jag kom bara några minuter in i Changeling att tänka på Frances av Graeme Gifford och intrycket höll i sig. Men inte bara Frances, utan även uppsjön av filmer om föräldrar vars barn plötsligt försvinner (nu senast Rabbit Hole av John Cameron Mitchell). Det som gör Changeling så lik Frances är korrupta myndigheters medvetna, ohyggliga övergrepp på en enskild, oskyldig individ och det faktum att även Changeling är en sann historia. I själva verket är nog Changeling ännu sannare än Frances, för inte ett enda tillfälle att trumpeta ut att filmen berättar en sann historia har försuttits. Påpekandet är till och med sammanskrivet med titeln på DVD-omslaget, så att det ser ut som om filmen *heter* ”A True Story”. Den måste alltså vara oerhört sann och därför till skillnad från alla andra spelfilmer som är sanna säkert sann till minst 20%. I vanliga fall brukar de sanna spelfilmerna vara sanna till ungefär 15%, men när något är så här sant måste det förstås vara väldigt sant.
Man kan få en känsla av att Clint Eastwood och hans team känner på sig att filmen kanske inte är så gripande och därför brassar på extra med att den är sann. För då blir ju allt genast mycket bättre, om det har hänt på riktigt. Eller …?
Om det som utspelas i filmen verkligen har inträffat i någon form – och en snabb titt på nätet bekräftar att filmens centrala brott inte alls ser ut som det gör i filmen, men däremot förefaller polisens insatser gentemot modern vars son försvunnit ha sett ut ungefär som de gör – är tragedin bottenlös och ett av dess största offer, Christine Collins, en imponerande och inspirerande människa … men det förhindrar inte att Changeling består av alla de många vanliga scenerna som den här filmen – oavsett titel och regissör – alltid består av. Och de gamla vanliga rollgestalterna: de onda, korrupta poliserna, den väna men stålviljiga hjältinnan som förlorat sitt barn, den civilkuragige mannen som hjälper henne, den vansinnigt skrattande mördaren, de modiga barnen (jag höll på att skriva ”från Frostmofjället”)… hela manegen är krattad och där sprattlar de runt allihop och visar upp de tårskvättande konststycken som den här sortens filmer alltid innehåller. Jag förstår att jag låter cynisk, eftersom det är precis vad jag är. Och rätt uttråkad. Jag förstår också att för dem som inte sett hundra filmer av precis det här slaget tidigare, kommer jag att framstå som känslokall om och när de ser Changeling. Men låt mig intyga att avtrubbningseffekten är avsevärd, för när man ser samma scener upprepas i det oändliga förmår de till slut inte gripa en som de gjorde första gången.
Allt det här är egentligen ganska synd. Clint Eastwood, ursprungligen en ofattbart träaktig skådespelare som med ögon smala som pennstreck spelade in oräkneliga avsnitt av västernserier för TV och senare en lång rad spaghettivästernfilmer för bio, kom så småningom att bli en stundtals mycket begåvad regissör (någon särskilt begåvad skådespelare har han aldrig blivit, men det är han inte dummare än att han förstår själv) och i just genren ohyggliga tragedier på det personliga planet har han gjort några mycket minnesvärda filmer, framförallt Mystic River och Million Dollar Baby.
Det kunde ha räckt med dem, för Changeling spelar bara upp sitt utslitna drama enligt det gamla förutsägbara mönstret och blir trots tårskvättandet aldrig särskilt gripande. Det ligger något mycket mekaniskt över den. Clint Eastwood har skruvat upp sin manusförfattare och sina skådespelare och de senare spelar upp alla scener precis så som de ska spelas upp, för det är så de har spelats upp i hundra tidigare filmer av samma slag och då ska det ju vara så. Stundtals blir det mycket tröttsamt. Scenerna är så gamla, de melodramatiska knepen slitna och uppenbara. De förmår inte gripa längre. Och det trots den oväntade pusselbit i intrigen som filmen faktiskt innehåller, titelns utbytesbarn. Det som får en att undra är hur något sådant alls kunde ske i verkligheten, hur det kunde fås att fungera rent praktiskt i ens två sekunder. Och det är ganska fascinerande, men det får vi strängt taget aldrig veta. De antydningar som ges låter bara befängda.
Därför är det med viss tillfredsställelse jag konstaterar att andra kvaliteter finns. Det glada tjugotalet är väl återgivet och Angelina Jolie, som jag vill minnas att jag sagt hårda ord om i andra recensioner på Kinematografi, gör en förbluffande stark och nyanserad rollprestation och ser verkligen ut som en ung kvinna från tjugotalet, vilket är ovanligt i moderna filmer som utspelas på den tiden. Med andra ord, hon är hårt målad för att uppnå inte en naturlig utan en medvetet artificiell effekt (Kiki de Montparnasse brukade när hon gick på restaurang sent på kvällarna rada upp tolv läppstift i olika färger framför sig på bordet och därpå omsorgsfullt måla läpparna med dem allihop, det ena efter det andra), hon har pojkflicksfigur och hon har klockhatt på huvudet. Mycket stark rollprestation gör även Frank Wood som den av de utredande poliserna som uppenbarligen inte är särskilt korrumperad, medan John Malkovich är en besvikelse i rollen som den samhällsengagerade pastorn.
Poäng även för att dialogen hörs i Changeling. Den moderna tidens ”autentiska” ljudbild på film, som går ut på att dränka den intrigbärande dialogen i samma oväsen som vi ofta drabbas av ute i verkligheten, har Clint Eastwood inte fallit offer för den här gången (men han har gjort det i alla fall en gång, i Flags of Our Fathers). Dessutom har han fått sina skådespelare att artikulera tydligt, så på några få ord när hör man vad alla säger hela tiden.
Och det är väl inte så illa?
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 