Archive for the ‘CREATURE FROM THE BLACK LAGOON’ Category

CREATURE FROM THE BLACK LAGOON av Jack Arnold (1954)

september 17, 2011

CREATURE FROM THE BLACK LAGOON av Jack Arnold (1954)
Svensk titel: Skräcken i Svarta Lagunen
Med Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Antonio Moreno, Nestor Paiva, Whit Bissell, Bernie Gozier, Henry A. Escalante, Ricou Browning, Ben Chapman, Perry Lopez, Sydney Mason, Rodd Redwing

Bland science fiction-fans finns uttrycket ”suspension of disbelief”, vilket betyder att man ibland, vad gäller vissa science fiction-berättelser, måste ge avkall på sitt kritiska sinne och acceptera det osannolika, för annars fungerar inte berättelserna. Det måste man göra när man ser Creature From the Black Lagoon också. Och det fungerar bra större delen av tiden. Jag är faktiskt beredd att för stunden tro på en fiskmänniska som andas med gälar och kommer från den geologiska tidsåldern devon. Däremot är jag inte för en sekund förmögen att tro på ett gäng välutbildade paleontologer som hittar ett fossil från devon i form av en kloförsedd hand med simhud som sticker rakt ut ur en bergvägg och som åtta dagar senare anser sig ha misslyckats fullständigt när de inte hittat resten av de fossiliserade kvarlevorna av varelsen som handen tillhört. Poängen är nämligen att en sådan hand från devonperioden skulle vara det mest spektakulära fyndet, alla kategorier, i paleontologins historia. Det skulle ställa hela vår uppfattning om livets utveckling på huvudet. Man skulle få börja om från början.

När man ser en film som Creature From the Black Lagoon bör man hålla i minnet i vilket syfte den gjordes. Den är skräddarsydd för en särskild målgrupp som knappt finns längre, men som var enorm 1954 – amerikanska tonåringar som parvis åker i killens bil på drive in-bio för att hångla. Isbrytaren är monstret, som ger flickan en förevändning att låtsas bli rädd och därför ta killen i hand och sedan, i takt med att saker och ting blir allt grusligare, trycka sig intill honom, kasta sig i hans famn och slutligen, när det är som allra grusligast på duken, se till att det blir som allra mysigast i bilen – för vid det laget har de båda tonåringarna glömt filmen och kysser häftigt varandra och hånglar av hjärtans lust. Det är inte så svårt att se den för ändamålet väl avvägda dramaturgin i Creature From the Black Lagoon – jag vågar påstå att filmskaparna till och med har beräknat hur lång tid det tar, ungefär, från steg 1 till steg 2 till steg 3 i de många bilarna där publikens unga par sitter.

När man nuförtiden ser Creature From the Black Lagoon – som de för övrigt obegripligt nog håller på att göra en refake av – är det förstås primärt av historiskt intresse och utan större förväntningar. Den är liksom dåtidens amerikanska ungdomar ohyggligt könsrollsstereotyp (filmens enda kvinna gör nästan ingenting annat än skriker, oavsett om hon ser monstret eller inte) och intrigen skulle vara oförlåtligt enfaldig om man inte visste i vilket syfte filmen gjorts (se ovan). Syftet är å andra sidan uppenbart på så många sätt att man inte kan undgå att märka det – så till exempel varnar musiken punktligt tittarna varje gång det är dags att bli rädd, som en uppmaning till att börja hångla i bilen.

Fast då är det kanske desto mer överraskande att här faktiskt finns några eleganta scener, nämligen de där Julie Adams simmar i lagunen och fiskmänniskan från urtiden utan att hon märker det simmar på rygg under henne, som en spegelbild, en meter under vattenytan. Det är snyggt gjort och ser ut som ett simkonstnummer – vilket det förstås är. Ett ganska oväntat inslag av ambitiöst filmskapande i en produktion som i övrigt medvetet lägger sig på B-filmsnivå, även om man i ärlighetens namn även måste säga att monstret är förbluffande välgjort jämfört med flertalet av sina kusiner i dåtidens filmvärld.

Det fanns kopior av Creature From the Black Lagoon som var tredimensionella (man fick ta på sig de gamla klassiska, rödgröna glasögonen), men den variant som har överlevt och blivit ett slags kultstatusklassiker bland skräckfilmsfans är den vanliga tvådimensionella.

Förresten, i slutscenen drabbas min suspension of disbelief ånyo av en fullständig oförmåga att tro mina ögon, även om jag säger åt den på skarpen att göra det. Det finns inte en enda chans över huvud taget att riktiga paleontologer skulle ha betett sig på det sättet ställda inför en levande fiskmänniska från devonperioden.

Kör hårt,
Bellis

Annonser