CRUISING av William Friedkin (1980)
Svensk titel: Lockbetet
Med Al Pacino, Paul Sorvino, Karen Allen, Richard Cox, Don Scardino, Joe Spinell, Jay Acovone, Randy Jurgensen, Barton Heyman, Gene Davis, Arnaldo Santana, Larry Atlas, Allan Miller, Sonny Grosso, Ed O’Neill
Härförleden skrev jag i recensionen av Scent of a Woman om den endimensionelle Al Pacino. Den vrålande tuffingen som antingen är skurk eller snut, men alltid Al Pacino. Han är snut i Cruising också men gör den rätt förbluffande helomvändningen att även spela bög. I filmen, alltså. Han arbetar under täckmantel som bög för att lösa en rad mord på bögar som ser ut ungefär som han. Och det verkligt förbluffande är att den italienskättade machoikonen Al Pacino inför ögonen på oss tittare förvandlas till övertygande bög. Inte så begåvat och inkännande som Sean Penn i Milk, men tillräckligt begåvat och inkännande för att man ska börja inse att den vrålande tuffingen Al Pacino som alltid bara spelar Al Pacino trots allt kan spela någon annan också. Möjligen för att hans roll då han arbetar under täckmantel i Cruising är så diametralt motsatt hans egen personlighet – genom att göra en helomvändning kan han så att säga utnyttja sin mycket endimensionella skådespelarförmåga till att tämligen övertygande gestalta en helt annan persona, genom att göra det med uppbringande av all sin ensidighet men med kraften inriktad på den personan. Kanske. Jag vet inte. Men jag vet att han går på ett helt annat sätt, talar annorlunda och använder ett kroppsspråk som gör att han framstår som mycket trovärdig bög.
Cruising utspelar sig bland läderbögar och redan under inspelningen drabbades filmen av så stor motvilja att grupper av bögar försökte sabotera arbetet när man spelade in på autentiska bögklubbar. Den är därför försedd med en brasklapp i början. Fast eftersom den handlar om läderbögar som dessutom är lagda åt S/M-hållet är det kanske inte så konstigt att den inte är representativ för bögvärlden i helhet och i själva verket är det inte ens särskilt intressant huruvida den är det eller inte. Hur många spelfilmer porträtterar i varje detalj verklighetstroget de föregivna miljöer där de utspelar sig? Omständigheter som rör både intrig och inspelningsförhållanden dikterar inte så sällan avsteg från verkligheten, vilket för det mesta inte är mycket att orda om – film är film, inte verklighet.
Fast å andra sidan kan man undra vilka omständigheter kring i alla fall intrigen som kan ha föreskrivit sådana avsteg den här gången, eftersom filmen på det planet inte på minsta vis lever upp till Al Pacinos skådespelarinsats. Det här är en skäligen enkel kriminalhistoria som mycket väl skulle kunna vara ett avsnitt i någon av de mindre begåvade deckarserierna på tv. Den där som sänds på tidiga tisdagkvällar i stället för på bästa sändningstid på lördagkvällen.
Och därför känns Cruising trots allt mycket ambivalent och inte fullt begriplig.
För givet den generande klichéfyllda kriminalintrigen, varför gjorde man sig allt besväret med att under protester och sabotageförsök låta filmen utspelas i läderbögvärlden? När det nu ändå inte i någon intressant mening påverkar intrig och tema, alltså?
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 