FAMILJEN av Ettore Scola (1987)
Originaltitel: La Famiglia
Med Vittorio Gassman, Andrea Ochipinti, Fanny Ardant, Jo Champa, Emanuele Lamaro, Cecilia Dazzi, Stefania Sandrelli, Joska Versari, Alberto Gimignani, Massimo Dapporto, Carlo Dapporto, Consuelo Pascali, Ilaria Stuppia, Ottavia Piccolo, Athina Cenci, Alessandra Panelli, Monica Scattini, Memé Perlini, Hanja Kochansky, Allessandro Pizzolato, Fabrizio Cerusico, Ricky Tognazzi, Barbara Scoppa, Philippe Noiret, Giampiero Gregori, Renzo Palmer, Marco Vivio, Sergio Castellito, Maurizio Marsala, Riccardo Massimi, Giuseppe Cederna, Massimo Venturiello, Dagmar Lassander, Andrea Livier Aronovich, Silvana De Santis, Paola Agosti, Francesca Balletta, Jacques Peyrac, Antonio De Leo, Allessandra Zoppi, Raffaela Davi
Jag brukade säga att det finns italienska regissörer och så finns det Ettore Scola. Jag har alltid haft lite svårt för merparten av den italienska filmkonsten, som jag ofta finner pretentiös, ibland obegriplig, ibland mycket ansträngt intellektualiserande och artificiellt, formmässigt experimenterande. Ettore Scola har ett elegantare och lättare handlag än sina landsmän – även han experimenterar med form, även han gör intellektuell film, men till skillnad från många av sina landsmän är han varken pretentiös eller artificiell eller obegriplig. Och hans filmer är även emotionella.
Med det sagt så är Familjen en besvikelse. Jag tyckte väldigt mycket om den när jag såg den för väldigt länge sedan, men när jag nu ser om den har jag lite svårt att förstå vad jag tyckte så mycket om. Vad jag nu tycker om är den film den kunde ha blivit, men inte blev. Det finns andra filmer som har blivit den filmen och som inte så sällan är mycket gripande, men Familjen lyckas inte, i alla fall inte fullt ut. Den griper mig inte längre.
Familjen är en episodfilm som berättar om en människas liv från den tidigaste barndomen och upp till åttio års ålder, en film där varenda scen utspelas i den enorma lägenhet han ärver av sina föräldrar och bor i hela sitt liv. De episoder ur hans liv vi får se är, som så ofta livet självt, ibland osammanhängande och de är medvetet vardagliga, men alltför ofta även ganska tråkiga.
Fast det finns två – möjligen tre – episoder som kommer från den geniala film Familjen skulle ha kunnat bli. Den första är den middag under vilken Vittorio Gassman skäller ut Philippe Noiret, i ett gräl där italienare ställs mot fransmän. Skälet till utskällningen är en annan än man i förstone skulle kunna tro – Philippe Noiret är ihop med Vittoria Gassmans livslånga kärlek, hans egen svägerska, spelad av Fanny Ardant. Scenen är subtilt välspelad av både Vittorio Gassman och Fanny Ardant – underströmmen av omöjlig kärlek dem emellan, den förlorade kärlek som är den egentliga orsaken till Vittorio Gassmans vredesutbrott, löper märkbart genom hela scenen utan att för ett ögonblick ges konkret uttryck. Den andra episoden – den som kanske skulle ha tillhört den geniala film Familjen aldrig blev – är den likaledes välspelade men betydligt mindre originella då Vittorio Gassman och Fanny Ardant helt plötsligt, och senare i livet, finner sig ensamma i den stora lägenheten. Den tredje episoden är en episod mot slutet, där Vittorio Gassman mycket åldrad talar om för sin förstås likaledes mycket åldrade bror att han i alla år ljugit om romanmanuskriptet den senare skrev i sin ungdom. Vidden av hur fullständigt annorlunda den senares liv hade kunnat te sig om hans bror inte ljugit är svindlande, men när han nu uppnått en så hög ålder förmår den omständigheten inte mer än flyktigt påverka honom. Det liv som han skulle ha kunnat leva är hur som helst förlorat bortom varje hopp. Denna episod är välspelad och saknar varje uns av påsmetad sentimentalitet.
Jag undrar om det är vemodigt att en film man minns med stor beundran då man långt senare ser om den bara bjuder på två, möjligen tre, minnesvärda episoder. Kanske inte. Den ofantliga majoriteten filmer gör inte ens det.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 