Archive for the ‘FJÄRILEN I GLASKUPAN’ Category

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)

oktober 1, 2010

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)
Originaltitel: Le scaphandre et le papillon
Med Mathieu Amalric, Emmanuelle Seigner, Marie-Josée Croze, Anne Consigny, Patrick Chesnais, Niels Arestrup, Olatz López Garmendia, Jean-Pierre Cassel, Max von Sydow, Marina Hands, Gérard Watkins, Théo Sampaio, Fiorella Campanella, Talina Boyaci, Isaach De Bankolé

Det finns berättelser som lämpar sig bättre som böcker än filmer. Fjärilen i glaskupan är en av dem. Jagberättande har alltid varit svårt på film och för det mesta löser man det med en berättarröst som kommenterar intrigen som utspelas på duken. Men det ger inte samma närhet som att läsa en berättelse i jagform, eftersom tittaren ofrånkomligen får större distans till det som utspelar sig när det utageras av människor man faktiskt ser, på duken. Fast det finns ett annat sätt att jagberätta på film. Man använder sig av subjektiv kamera. Det vill säga, det kameran visar oss är vad huvudpersonen ser. Fjärilen i glaskupan inleds med fyrtio minuters subjektiv kamera.

Det fungerar inte som avsett.

Som de flesta antagligen känner till är Fjärilen i glaskupan baserad på Jean-Dominique Baubys självbiografiska skildring av sitt liv efter den 8 december 1995, då han drabbades av en massiv stroke som orsakade att hjärnstammen förlorade kontakten med hans kropp. Det enda han därefter kunde röra, över huvud taget, var vänstra ögonlocket. Självbiografin dikterade han genom att i det oändliga få alfabetet rabblat för sig och blinka varje gång man nådde den bokstav han ville använda. Boken dikterades alltså på detta mycket omständliga sätt, bokstav för bokstav och ord och för ord. Och den handlar om en människa som 42 år gammal, mitt uppe i en mycket framgångsrik tillvaro som chefredaktör för modetidskriften Elle, plötsligt är drabbad av så kallat locked-in syndrome – hans själsförmögenheter är helt intakta, men kroppen har upphört att fungera. Han är med andra ord inspärrad i sin egen kropp.

Tillståndet är fasansfullt och de flesta känner någon eller har någon släkting som har drabbats av stroke, om än inte med så fullständigt katastrofala följder som i Jean-Dominique Baubys fall. Det är ett skäl till att det är viktigt att sådana här historier berättas. Ett annat är att de ger ett svindlande perspektiv på tillvaron även för dem av oss som vandrar friska genom livet. De drämmer till ens tillvaro så att den tumlar runt, far iväg över golvet och hårt slår i väggen, och för en stund blir liggande på sidan, så att man ser den ur ett helt annat perspektiv. Inte minst framstår plötsligt de problem man tycker sig ha som obegripligt löjliga bagateller, inte värda ett ögonblicks vare sig oro eller tankemöda.

Men det är också därför som den subjektiva kameran inte fungerar. Ibland till och med irriterar den, när Bauby börjar se suddigt lite för länge. Den förmår inte försätta oss i Jean-Dominque Baubys situation. Vi är inte inspärrade i våra kroppar bara för att vi ser ut genom hans öga – det är det fortfarande han som är. Vi kan stänga av dvd:n, resa oss och gå ut och hämta te och kakor i köket. Eller, om vi ser filmen på bio, störa de andra besökarna genom att prassla med godiset och prata med vårt sällskap under föreställningen. Vi kan röra oss, vi kan andas alldeles av oss själva, vi kan prata, och det faktum att vi tittar ut på filmens värld genom Baubys öga gör ingen större skillnad.

Tyvärr.

Den känslan är alltså lättare att förmedla i textform, i den bok som Jean-Dominique Bauby skrev. För när vi läser boken lever vi liksom han inne i vårt eget huvud, det finns inga yttre bilder, ingenting att se, ingenting som pockar på uppmärksamheten utifrån och distanserar oss från det som utspelas. Fast vi kan förstås lägga ifrån oss boken, så det är bara medan vi är uppslukade av den som vi i någon liten mån kan känna vad Bauby råkade ut för.

Möjligen är filmen Whose Life Is It Anyway av Paul Badham effektivare. Den berättar om en man som blir tetraplegiskt förlamad efter att ha brutit nacken, men den berättar inte i någon av filmkonstens jagformer. Kanske väcker den större medkänsla, på grund av något så enkelt som att där finns en tämligen rak intrig eftersom huvudrollsinnehavaren kämpar för sin rätt att få begå självmord. Fjärilen i glaskupan består, rätt naturligt, i stället av en lång rad sekvenser i en mycket enformig, ständigt upprepad tillvaro och några emotionella höjdpunkter eller lågvattenmärken är svåra att urskilja. Det är en monotont gripande vandring genom fullständig stillhet och på det sättet förstås mycket rättvisande – det var vad den sista delen av Jean-Dominique Baubys tidigare så händelsemättade liv var. En upprepad monotoni i fullständig stillhet.

Fast Fjärilen i glaskupan är en väsentlig film och en ännu väsentligare bok.

Den skänker oss ett perspektiv på tillvaron som får tillvaron att kantra, om så bara för en stund eller en timme eller en dag.

Men kantrar gör den.

Kör hårt,
Bellis

Annonser