FROST/NIXON av Ron Howard (2008)
Med Frank Langella, Michael Sheen, Sam Rockwell, Kevin Bacon, Matthew Macfayden, Oliver Platt, Rebecca Hall, Toby Jones, Andy Milder, Kate Jennings Grant, Gabriel Jarret, Jim Meskimen, Patty McCormack, Geoffrey Blake, Clint Howard, Rance Howard, Gavin Grazer, Simon James, Jay White
Filmen om Watergateskandalen är redan gjord. Den gjordes av Alan J. Pakula 1976 och heter All the President’s Men och huvudrollerna görs lysande av Dustin Hoffman och Robert Redford. Det är en storslagen film, en av de bästa i sitt slag. Andra diverse traumatiska upplevelser i den amerikanska historien, som Vietnamkriget och Kennedymordet, har också filmatiserats. Betydligt mindre lyckat, men ändå.
Så vad ska man hitta på nu? Tja, ska man fortsätta rota i diverse traumatiska, samhälleliga upplevelser på vita duken får man köra dem i repris. (Och javisst, de håller på med en refake av All the President’s Men, för att inte tala om att Vietnamkriget har repriserats otaliga gånger – enligt uppgift har de många filmatiseringarna sammanlagt kostat mer i produktionskostnader än hela kriget gjorde).
Så det gäller väl att hitta en annan infallsvinkel. Ok. Watergate. Varför inte köra hur en brittisk talk show-värd, David Frost, försöker få en intervju med Richard Nixon efter det att Nixon avgått som president under sittande mandatperiod?
Idén är så korkad att man studsar runt på golvet och går ned i spagat, och det har filmen blivit också. För det här är komplett ointressant. Vem i hela friden är det minsta intresserad av protagonisten och huruvida han ska lyckas få en intervju med en före detta president för att höja sina tittarsiffror? Var någonstans ligger tittarens sympatier, vem är det man ska identifiera sig med…? Bryr sig någon enda om huruvida David Frost får och lyckas genomföra intervjun eller inte? Och de som gör det vet väl redan att han lyckades (eftersom det här är en film baserad på ett verkligt händelseförlopp)? Jag visste det inte, eftersom jag inte kände till händelseförloppet, men förstod förstås hur det skulle gå redan när jag efter en minut förstod vad filmen handlade om.
Jag har sett David Frost i svensk tv då och då i modern tid. Jag tycker att han kan vara smårolig ibland när han intervjuar människor jag själv uppskattar – Lauren Bacall, Sean Connery, Dustin Hoffman, David Bowie – men mer än så är det inte. Intervjuerna är menlösa småprat med, om intervjuoffren likt de uppräknade har humor, lite skämt kringströdda här och där. Något man ser en gång för stundens underhållning, men sedan aldrig mer.
Den här filmen är i själva verket så oengagerande att jag faktiskt, vilket är mycket ovanligt för mig, slumrade till någon halv minut mitt i. Visst, jag såg nominerade filmer på löpande band inför Oscarsgalan just då och kunde bli lite sömnig av och till, men för någon som på Berlinfestivalen en gång i tiden såg sex, sju filmer om dagen och sedan var på nattklubbar till klockan åtta på morgonen för att börja se film igen vid tiotiden, och höll på så i en vecka, är det ändå ingen större match. En film måste verkligen vara platt och intetsägande för att jag så totalt ska tappa intresset.
Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en staty som har fått en sten i huvudet, med undantag av att statyn vid en jämförelse med Frank Langella sannolikt företer vissa livstecken.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 