HIROSHIMA MON AMOUR av Alan Resnais (1959)
Svensk titel (används inte längre): Hiroshima – min älskade
Med Emanuelle Riva, Eiji Okada, Stella Dassas, Pierre Barbaud, Bernard Fresson
Hiroshima Mon Amour är en av filmhistoriens mest omsusade artfilmer och som sig bör är den därför på flera sätt paradoxal. Den påbörjades som en dokumentärfilm om Hiroshima efter atombomben 1945, men en bit in i produktionen bestämde sig Alan Resnais för att den skulle bli en spelfilm. Och det märks. Inledningen inte bara ser ut som en journalfilm utan består till stora delar av klipp ur gamla journalfilmer, men den mångbottnade dialog om Hiroshima mellan en kvinnoröst och en mansröst som ackompanjerar scenerna förlänar alltsammans ett närmast surrealistiskt skimmer. Det är inte alldeles lätt att förstå vad samtalet går ut på. Inte till en början. Men vad det går ut på är att hur man ser på en katastrof som atombomben över Hiroshima ofrånkomligen beror på ur vilken synvinkel man upplevde den, i alla fall om man jämför två helt olika, samtida synvinklar – en fransyskas och en japans som båda levde när bomben släpptes. Kvinnoröstens konstaterande att turisterna förstås gråter när de ser rekonstruktionerna – för vad annat kan de göra än gråta? – låter förfärlig mot bakgrund av vad som utspelar sig framför tittarens ögon. För kvinnan bakom rösten är allt detta en rekonstruktion. För den japanske mannen är det en upplevd verklighet. Och därför ifrågasätter han om hon över huvud taget har sett någonting i Hiroshima.
Fast så enkelt är det förstås inte. För Hiroshima Mon Amour är inget om inte pretentiös och det komplexa mönstret av tematiska trådar väver samman Hiroshima med den franska småstaden Nevers och låter städerna utgöra inte bara fond till utan symboler för filmens två stora temata – kärlek och glömska – som gestaltas dels av det mycket heta och mycket korta kärleksmötet mellan den franska kvinnan och den japanske mannen i Hiroshima fjorton år efter krigsslutet (i filmens nutid), dels av den kärlekshistoria de verbalt utagerar och som utspelade sig i Nevers mellan den franska kvinnan och en tysk soldat under krigsåren, innan den tyske soldaten blev skjuten till döds och den då mycket unga kvinnan blev så utom sig av sorg att hon sjönk ned i sinnessjukdom. Det här komplexa mönstret är illusoriskt, för i själva verket visar det sig efter en stund vara förbluffande enkelt. Mycket lite görs av det. Komplexiteten är ett slags fasad, ett slags skenbart intellektualiserande. Skådespelarna uttalar sina medvetet mycket onaturligt konstruerade och inte så sällan högtravande, stundtals halvt obegripliga, repliker med tonlöst mässande röster som tillsammans med deras bara stundtals levande minspel för tanken till människor som hypnotiserats eller möjligen råkar vara konst- eller i alla fall tillgjorda. Det är helt avsiktligt, för det rensar trots kärlekstemat dramat på varje möjlighet till emotionell identifikation och av det skälet är alltsammans förstås mycket intellektuellt. Här behandlas kärleken och glömskan inte över huvud taget med hjälp av känslor väckta hos tittaren, utan endast med hjälp av intellektet. Eller det föregivna intellektet.
Det i sig är inte märkligt. Hiroshima Mon Amour är i väldigt mycket ett barn av sin europeiska, cineastiska samtid, en samtid som av förklarliga skäl inte blev särskilt långlivad även om enstaka försök till konstgjord andning gjorts då och då genom årtiondenas lopp. Vad som i stället är märkligt är att filmen trots det förmår vara fascinerande och jag vågar förmoda att man långt efter det att man glömt den föregivet komplexa men i själva verket pretentiösa tematiken kommer att minnas det suggestiva bildspråket och, faktiskt, de båda huvudsakligen känslolöst utlevande skådespelare som både gestaltar en egen kärlekshistoria och utagerar en annan, sedan länge i bokstavlig mening död.
Det finns förstås filmer, även artfilmer, som är intellektuella succéer, som spänner över komplexa, intellektuella temata och tankeväckande och suggestivt och intelligent och inte minst gripande utforskar dem. När jag i skrivande stund bestämmer mig för att nämna första, bästa exempel fastnar jag för Solaris av Andrej Tarkovskij. Solaris är en film som har mycket få om några beröringspunkter med Hiroshima Mon Amour, men det är inte ointressant att ändå ställa sig frågan om Solaris skulle ha varit helt möjlig utan (bland flera andra filmer) Hiroshima Mon Amour. Frågan är inte fullt så bisarr som den ser ut, för Hiroshima Mon Amour är under alla omständigheter ett solklart, europeiskt trendbrott mot den dåtida amerikanska filmindustrins väldiga mängd produktioner och som sådant mycket inflytelserikt. Det är alltså ett slags attityd de båda filmerna har gemensam (trots att Solaris är från Ryssland), nämligen försöket att i diskuterande spelfilmsform utforska mänskliga frågeställningar som varit allmängiltiga i hela historien, i alla kulturer.
Och ur den synvinkeln och ur ett par andra är Hiroshima Mon Amour förstås en film man bör se.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 