IN BRUGES av Martin McDonagh (2008)
Med Colin Farrell, Brendan Gleeson, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, Thekla Reuten, Jordan Prentice
Jag har aldrig känt mig övertygad om att det skulle vara särskilt lyckat att låta Mike Leigh och Quentin Tarantino regissera en film tillsammans. I själva verket har jag aldrig ens tänkt tanken. Det har dock uppenbarligen Martin McDonagh, men drabbad av insikten att samarbetet sannolikt aldrig blir av har han gjort filmen själv. Den heter In Bruges.
Upplägget är ganska ovanligt. Ett rätt intensivt relationsdrama som mycket minner om Mike Leighs filmer men i det här Tarantinoliknande fallet mellan tre yrkesmördande män. Vidunderligt vackra stadsscenerier från Brygge i Belgien, där filmen utspelas, varvat med brutala, blodiga uppgörelser mellan yrkesmördarna. Fast inledningsvis turistar ett par av dem i den vackra staden, samtidigt som vänskapsrelationen mellan dem utvecklas och kompliceras.
Det här fungerar förstås inte, eftersom intrigen kräver att både yrkesmördarna och människorna i deras närmaste omgivning beter sig stundtals häpnadsväckande korkat för att det alls ska bli någon film. Om bara ett par av rollgestalterna handlat marginellt förnuftigare skulle filmen ha tagit slut efter tjugo minuter. Fast det räcker inte med oprofessionella professionella yrkesmördare och människor som beter sig korkat i deras omgivning. För att intrigen inte ska falla ihop krävs dessutom ett antal osannolika sammanträffanden och en del rollgestalters oförklarliga kunskap om var andra rollgestalter för stunden råkar befinna sig.
Trots det finns det sekvenser som fungerar utmärkt, främst de inledande med Colin Farrell och Brendan Gleeson. Relationen mellan de båda yrkesmördarna, som fått den till en början obegripliga ordern att bege sig från London till Brygge, är intressant och väl gestaltad av de båda skådespelarna, som gör rolltolkningar som är djupare än filmens intrig förtjänar. Men till detta kommer alltså överrumplande och påklistrade sekvenser som gnisslande påtvingat för intrigen framåt men inte går att tro på.
Så man borde ha bestämt sig för vilken film man egentligen ville göra. Ett inkännande relationsdrama eller en brutal, mycket enkel gangsterfilm. Nu blir det väldigt mycket av kyckling med vaniljsås. Det går inte ihop.
Fast stadsscenerierna från Brygge är så praktfulla att jag måste ge vad som rimligen är stadens produktplacerande turistråd en eloge. Filmen lockar faktiskt till besök.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 