INTE HÄR FÖR ATT BLI ÄLSKAD av Stéphane Brizé (2005)
Originaltitel: Je ne suis pas là pour être aimé
Med Patrick Chesnais, Anne Consigny, Georges Wilson, Lionel Abelanski, Cyril Couton, Anne Benoît, Olivier Claverie, Helénè Alexandridis, Geneviève Mnich
Jag läser stora mängder självbiografiska och biografiska texter, men ytterst sällan om framstående eller berömda personer. Jag tycker att det är mycket intressantare att läsa självbiografier och biografier om vad som till vardags kallas helt vanliga, obemärkta människor som lever eller levt alldagliga, anspråkslösa liv. Det är sällan sådana texter publiceras i bokform, men den engelska tidskriften Granta specialiserar sig på dem. Anledningen till att jag är så mycket mer intresserad av de vanliga människornas liv är att de storvulna, storskaliga berömmelseliven känns ungefär så isolerade och artificiella som jag misstänker att de ofta är, medan den vanliga människans liv är en inte så sällan djupt gripande, fascinerande berättelse. För länge sedan sa en god vän till mig när vi diskuterade en film – jag minns inte vilken – att det filmen skildrade, vad vi skulle kalla ett vanligt, obemärkt liv, inte är så dåligt utan tvärtom heroiskt. Jag håller med honom och i själva verket misstänker jag att det livet kan vara bra mycket rikare än Michael Jacksons eller Julia Roberts’ eller Silvio Berlusconis eller Kate Moss’ eller … och så vidare. Hur skulle det till exempel kännas att aldrig kunna röra sig någonstans i tillvaron utan att folk genast kände igen en och därför ständigt ha muren av berömmelse mellan sig och möjligheten att knyta mänskliga kontakter på lika villkor? För att inte tala om att, likt ett par av dem som nämns ovan, vara omgiven av livvakter dygnet runt? Och inte på ren ingivelse kunna ta ens en promenad?
Inte här för att bli älskad handlar om ett par vardagliga människors liv och det är en lågmäld film – i positivaste tänkbara bemärkelse. Här finns inga stora åthävor, här finns inget väldigt schabrakande av något slag, här finns, för vad det nu är värt, en medelålders man som är utmätningsman och en ung kvinna som är syokonsulent och ett förhållande som inte ens är filmstereotypt passionerat. Och jag tycker att det är mycket värt, i synnerhet när denna vardagliga berättelse framställs så gripande och trovärdigt. För den här berättelsen är inte märkvärdig. Det här är inte ens en märkvärdig film, för den har gjorts i otaliga varianter tidigare. Poängen med den är en annan – i Inte här för att bli älskad kan vi nästan alla identifiera oss, i alla fall på något plan, och den har, liksom så många före den, något högst väsentligt att säga oss om våra liv, i synnerhet om våra liv råkar tillhöra de där vardagliga och inte de storskaliga, artificiella berömmelseliven.
Patrick Chesnais grådystra tillvaro som utmätningsman är molande tristessfylld, men han lever vidare, dag för dag, utan att beklaga sig. I hans tillvaro finns inga utsikter, inga vyer, inget hopp. Och att framleva en sådan tillvaro är mer heroiskt än man för det mesta låtsas om, för det är den som lyckas stiga upp ur sängen varje dag och leva vidare i en tillvaro av det slaget som verkligen är värd den respekt som normalt tillkommer superrika plastmänniskor som Madonna.
Den unga Anne Consignys tillvaro är på ytan lyckligare, eftersom hon står i begrepp att gifta sig med sin älskade men, som det visar sig, självupptagne sambo. Så självupptagen att äktenskapsplanerna knakar i fogarna, självklart utan att sambon märker något. Han är för självupptagen.
Dessa båda människors livssituationer är förstås så vanliga att de skulle kunna betraktas som banala och därför ointressanta, och det även när deras liv löper samman och den förutsägbara, av osäkerhet fyllda kärleksrelationen blir ett faktum.
Men det här är inte banalt och definitivt inte ointressant bara för att det är vardagligt. Tvärtom. För det handlar om riktiga människor i en riktig tillvaro, i en tillvaro som de flesta av oss känner igen. Och deras problem är allmänmänskliga problem och deras relation är allmänmänsklig och det sätt den utvecklas på är allmänmänskligt och jag tror inte att det fanns någonting i den här filmen som jag inte kunde förutsäga.
Vilket inte spelade någon roll alls.
För det här är så väl och gripande gestaltat att det inte är intrigen i sig som är huvudsaken, utan hur väl den och huvudpersonerna speglar allas våra ofta lika förutsägbara liv.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 