Archive for the ‘JAMES DEAN’ Category

JAMES DEAN av Mark Rydell (2001)

maj 6, 2010

JAMES DEAN av Mark Rydell (2001)
Med James Franco, Michael Moriarty, Enrico Colantoni, Amy Rydell, Valentina Cervi, Sam Gould, Edward Herrmann, Barry Primus, Joanne Linville, Craig Barnett, Mark Rydell, Christopher Lee, Lyle Kessler

Man kan börja från början, eftersom just början är så irriterande. Det tar 5 minuter och 21 sekunder. Innan vi har sett förtexterna, alltså. Eftersom vi får se några förtexter, sedan en bit av första scenen, sedan förtexter igen, samtidigt som scenen rullar på och man därför bara blir irriterad, därpå en bit av scenen på nytt, utan förtexter, varpå förtexterna dyker upp igen. Och så där varvas det och det här är inte den första film i historien där man på det här sättet dragit uppmärksamheten från både filmen och förtexterna genom att låta dem distrahera varandra. Begreppet ”förtexter” är faktiskt bra. Det betyder att de ska komma *före* filmen. Inte pågå samtidigt som filmen. Det är synd att de kallas ”credits” på engelska, eftersom det medför att en del amerikanska filmteam inte begriper var i filmen de ska befinna sig. När får vi se dem mitt i?

En film som är en så kallad biopic, en biografisk spelfilm, om en av Hollywoods största stjärnor genom tiderna blir i sig en intressant studie i sanningsnivå. För naturligtvis ger den här filmen, trots en berömvärd insats av den porträttlike James Franco, inte någon rättvisade bild av vare sig människan James Dean eller hans liv. Däremot ger den en rättvisande bild av legenden James Dean, så som Hollywoodsystemet fortfarande vill bevara hans minne. Drömfabriken överger ofta sina hjältar på det rent mänskliga planet, men den överger dem å andra sidan så gott som aldrig på det PR-konstruerade legendstatusplan där de betyder något för Drömfabriken själv. Det här är James Dean så som Hollywood vill att vi ska se honom, så därför inskärps det mycket noggrant och banalt gripande hur svår hans barndom och uppväxt var, vilken okänslig far han hade, hur charmigt ”svår” och udda han var som människa under hela sitt liv (även som stjärna i Hollywood), och allt det där andra som fjortonåriga, tuggummibildssamlande flickor till stor del fick lära sig redan under hans korta tid som levande filmstjärna, på femtiotalet. Jag är osäker på om vi någonsin får veta hur mycket av det som stämmer och hur mycket Jack Warner hittade på, men ska vi chansa på att i alla fall tjugo eller trettio procent har mer än något slags ytlig likhet med verkligheten?

Och då tror jag inte att de tjugo eller trettio procenten inbegriper de väl inklockade tillfällen under filminspelningar där James Deans svåra förhållande till sin far fick honom att helt tappa besinningen när han spelade någon scen mot en skådespelare som skulle föreställa hans rollgestalts far i filmen, även om alla vet att den kända scenen i East of Eden av Elia Kazan faktiskt var improviserad (alltså, den där han ska ge sin far pengarna och som den här filmen inleds med att berätta om hur man tog). Den blev helt annorlunda än i manuskriptet, tack vare just James Dean.

Det görs med andra ord för mycket av James Deans föregivet svåra förhållande till fadern, eftersom det är riktigt bra tvåloperamaterial för en produktion av det här slaget (kanske i synnerhet som vi så småningom även ska hjärteknipas av fadern, när vi får veta varför han har så svårt att umgås med sin son). Det görs också på tok för mycket av att James Dean ska ha varit så truligt tjurig och helt enkelt bisarr – om det stämmer att han var *så här* trultjurig och bisarr, blir det obegripligt att han alls blev skådespelare. Det känns inte trovärdigt att någon skulle ha anlitat honom. Det räcker med att titta på när han med spräckta glasögon läser för rollen på teatern och i synnerhet när han ”läser” för rollen till filmatiseringen av East of Eden. Om James Dean verkligen hade betett sig som i James Dean, misstänker jag att Elia Kazan och hans assistenter skulle ha undersökt möjligheterna att få honom att prata med en psykolog. På regelbunden basis.

Men då ska man alltså komma ihåg att det där är truligt charmigt för svimfärdiga tonårsflickor, förmodligen än i denna dag. För det finns nya fjortonåringar som älskar James Dean och ska man göra en film om honom som person och hans liv så måste man förstås göra en rörlig tuggummibild som får dem alla att svimma. Och skulle de nya fjortonåringarna som älskar James Dean inte vara så många, så går det hur som helst bra med de gamla tanter som var fjorton under de år på femtiotalet då James Dean var levande filmstjärna. De måste få nostalgisvimma och därför ser filmen ut som den gör.

För oss andra blir det här, med undantag av den inledande, faktiskt helt lysande scenen, sönderhackad av förtexter, en mycket tråkig formelhistoria som väldigt uppenbart bara är till för att just ytterligare förstärka James Deans legendstatus. Det är mycket uppenbart, direkt påtagligt, hur nära man hållit sig legenden om James Dean och hur ointresserad man varit av människan James Dean, även om den senare säkert var blyg och lite konstig av och till.

Fast Enrico Colantoni gör även han ett övertygande rollporträtt, av regissören Elia Kazan. Med det inte sagt att han porträtterar Elia Kazan som denne verkligen var. Det vet jag inte, men det tror jag inte.

Lika lite som jag tror att James Franco gör ett särskilt troget, om än han gör ett trovärdigt, porträtt av James Dean. Eller jo, han gör ett troget porträtt. Av legenden James Dean, alltså.

Inte människan.

Kör hårt,
Bellis