Archive for the ‘JULIE & JULIA’ Category

JULIE & JULIA av Nora Ephron (2009)

mars 6, 2010

JULIE & JULIA av Nora Ephron (2009)
Med Meryl Streep, Amy Adams, Stanley Tucci, Chris Messina, Linda Emond, Helen Carey, Mary Lynn Rajskub, Jane Lynch, George Bartenieff, Vanessa Ferlito, Casey Wilson, Jillian Bach, Andrew Garman, Joan Juliet Buck, Crystal Noell

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategori: Bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep)

När man i förtexterna till en film får veta att den bygger på en sann historia är det ett rätt säkert tecken på att den dels inte gör det (annat än på sin höjd nominellt), dels att teamet bakom filmen vill försöka få publiken att gripas så mycket mer, eftersom filmen bygger på just en sann historia. Som om en spelfilm på något sätt skulle bli bättre av att göra det. Det kan också vara ett tecken på att man är medveten om att den film man gjort inte är särskilt bra och därför vill skänka den en extra, publikknipande dimension.

Hur nära sanningen filmatiseringar av föregivet sanna historier ligger kan man få en uppfattning om genom att se dels Psycho av Alfred Hitchcock, dels The Texas Chain Saw Massacre av Tobe Hooper. De båda filmerna bygger på en sann historia. Samma sanna historia. Vad som egentligen ägde rum är med andra ord omöjligt att få en uppfattning om genom att se filmerna. Är man verkligen intresserad av att få veta det får man gå tillbaka till tidningsklippen om ett par grusliga mord som begicks i USA på femtiotalet.

Julie & Julia, får vi veta i förtexterna, bygger inte på en sann historia. Den bygger på två. Och för en gångs skull tvivlar jag inte alls på att det stämmer. Den här filmen bygger helt uppenbart på två fullständigt sanna historier, för den berättar inte ens en historia. Den berättar bara om två kvinnors föga anmärkningsvärda vardag. Den handlar inte om någonting som är ens avlägset intressant, eftersom den handlar dels om en amerikansk kvinna som hette Julia och gick i köksskola i Paris på femtiotalet, dels om en amerikansk kvinna som heter Julie och bor i New York och som år 2002 startade en blogg om att laga mat. Julie med bloggen utgick från kokboken som Julia i Paris skrev när hon fått sitt examensbetyg från köksskolan.

Det här känns verkligen mycket sant, med tillägget ointres framför.

Det vi får se i två timmar är en medelålders kvinna som hackar lök och vänder omeletter i stekpanna i en köksskola i Paris på femtiotalet och en kvinna i trettioårsåldern i New York som då och då misslyckas med sin matlagning på 2000-talet. Man börjar mycket fort undra om hela filmteamet varit förryckt.

Någon som faktiskt framstår som fullständigt förryckt är den bisarra Julia i Paris på femtiotalet. Hon spelas av Meryl Streep, tydligen förryckt även hon eftersom hon har begått ett katastrofalt misstag. Hon har uppenbarligen studerat verklighetens Julia, som ledde ett tv-program om matlagning, genom att titta på gamla avsnitt av tv-programmet. Förbluffande nog utan att begripa att den här kvinnan förstås hade en tv-persona, med programledarmanér och mycket överdrivet och (som det visar sig) närmast komiskt tonfall och mycket tydlig artikulering (på märklig dialekt). Men det var alltså hennes tv-persona. Och att programledarna hade utpräglad tv-persona var ännu mycket vanligare på den tiden än numera. Ungefär som när Ria Wägner i svensk tv vinkade adjö till tittarna med handen vänd åt fel håll, så att hon vinkade till sig själv. Det gjorde hon inte utanför tv-studion. Att förlagan till filmens Julia i verkliga livet, ute bland vänner och på köksskolan och med sin man i sängen, *fortfarande* skulle ha talat och betett sig på samma sätt som i tv-studion är en tanke som är så befängd att man blir vimmelkantig. Meryl Streeps rollprestation är därför först oavsiktligt mycket komisk, för att sedan omgående bli mycket tröttsam. Hennes konstlade manér och tonfall, hennes påklistrade rörelser och stumfilmskomiskt överdrivna minspel påminner mest av allt om en tragiskt misslyckad pajas som en minut in i sin tio minuter långa sketch inte längre får någon i publiken att skratta. Fast med Meryl Streep får vi stå ut i två timmar.

Hur Meryl Streep, som är en av samtidens största skådespelerskor och som gjort så många förnämliga rollprestationer (om än betydligt färre förnämliga filmer), har kunnat åstadkomma den här tragikomiska föreställningen är faktiskt i bästa mening obegripligt. Jag förstår det inte.

Och nästa gång de bestämmer sig för att filmatisera en kokbok får de gärna förvarna mig, så att jag slipper se filmen och känna mig nödgad att recensera den.

Kör hårt,
Bellis

Annonser