Archive for the ‘KATE & LEOPOLD’ Category

KATE & LEOPOLD av James Mangold (2001)

april 1, 2009

KATE & LEOPOLD av James Mangold (2001)
Med Meg Ryan, Hugh Jackman, Liev Schreiber, Breckin Meyer, Natasha Lyonne, Bradley Whitford, Spalding Gray, Josh Stamberg, Matthew Sussman, Charlotte Ayanna, Philip Bosco, Andrew Jack, Stan Tracy, Kristen Schaal

Det finns en lysande nyckelscen i den här filmen, alldeles i början. Meg Ryan pratar med sin före detta pojkvän i telefonen. Deras förhållande har nyligen kraschat. Hon säger att hon gav honom sina bästa år. Han svarar förvånad: ”Var det där dina bästa år?” Där Meg Ryan sitter i sängen, med telefonluren i handen och hör detta, utspelas en karta av förtvivlan i hennes ansikte och hon bryter stumt förbindelsen och kryper ihop i fosterställning. Det är en stark scen. En nyckelscen. Meg Ryan är lysande.

Problemet är att det är en nyckelscen till en helt annan film. Den saknar all relevans för den förbluffande slapstick som utgör resten av filmen där den finns med, Kate & Leopold. Den är utan tvivel filmens bästa och den visar prov på ovanligt bra skådespeleri från en skådespelerska som inte presterat en minnesvärd duksekund sedan den innovativa When Harry Met Sally från 1989.

Resten av Kate & Leopold är, trots enstaka halvt lyckade putslustigheter här och där, en i allt väsentligt besynnerligt innehållslös film. Inte för att man kan eller bör vänta sig något av den här sortens mallproducerade relationskomedier med i varje del förutsägbar intrig, men den här är faddare än vanligt – nästan ingenting, förutom några sekunders initial förvirring när han kommer rusande ut i dagens New York, görs av det faktum att Hugh Jackman är en hertig från artonhundratalets viktorianska England som genom en reva i tiden hamnat i vår värld, det vill säga i sin framtid. Det absolut enda det intrigelementet i övrigt utnyttjas till är upprepade och mycket likartade kolllisioner mellan den tidens seder och bruk och våra, men de blir snart mycket tröttsamma – eftersom de är just så likartade, och så många, och inte särskilt roliga.

Och naturligtvis saknar hela det omvälvande faktum att man reser i tiden varje uns av förmåga att förundra de inblandade, i synnerhet Meg Ryan som blir förälskad i den stilige hertigen (som förstås besvarar hennes kärlek) och ser förälskelsen som den livsavgörande vändningen i sitt liv. Det kan hon väl få göra om hon vill, men det känns fortsatt udda att vuxna människor på film inom loppet av enstaka minuter accepterar världshistoriskt omvälvande, omtumlande ting som tidsresor medan de samtidigt ser en snabb helgflirt som något så enastående fantastiskt att tidsresandet genast förpassas till en likgiltig fond som man inte vidare funderar över, än mindre upplyser den övriga mänskligheten om. Visst, förälskelser är viktiga, men de flesta av oss vet till skillnad från amerikanska filmstjärnor att en förälskelse som är en helg gammal inte nödvändigtvis på alla plan är mer omtumlande än resor i tiden.

Det här fenomenet, att världshistoriens viktigaste händelser (vi får för första gången kontakt med utomjordiska intelligenser; någon upptäcker att det går att resa i tiden; det finns fortfarande levande dinosaurer; ad infinitum) i spelfilm nästan aldrig är särskilt häpnadsväckande och omtumlande och just världshistoriska för rollgestalterna, och avgjort aldrig viktigare än vardagliga bekymmer som hur det ska gå på jobbet nu när man blivit förkyld, hur det ska gå med tjejen/killen man helgflirtat med, hur man ska klara kvällen nu när tv:n har gått sönder och man inte kan se det nya dokusåpaavsnittet i direktsändning utan måste vänta till på måndag när man kan få tv:n fixad, ad infinitum. De allra flesta av oss skulle ställda inför fenomen som utomjordingar, tidsresor och levande dinosaurer bli kataklysmiskt omtumlade. Att det så sällan sker på film är ganska besynnerligt. De mest fantastiska, de viktigaste händelserna i världshistorien är bara halvt likgiltiga fonder mot vilka ytterligare en tradig vardagstrivialitet till kliché utspelar sig inför våra ögon på filmduken. Man kan ju till exempel fråga sig om det viktigaste med levande dinosaurer i vår tid är att man, om man är riktigt korkad, kan bli jagad av dem i två timmar, som i Jurassic Park-filmerna? Och sedan pusta ut och gå på McDonald’s och till Big Macen få små plastkopior av hemskingarna när man klarat sig med livhanken i behåll?

Inom science fiction-litteraturen pratar man om begreppet sense of wonder, en känsla av förundran. Det är den svindlande känsla som drabbar i alla fall hjälpligt perceptiva människor när de ställs inför fenomen av det nämnda slaget. För de fenomenen är otroliga, osannolika, omtumlande, ofattbara – och, skulle man kunna tycka, ganska självklart i alla fall marginellt viktigare än att jordgubbsglassen tyvärr är slut för dagen i kvarterets Seven Eleven-butik.

Annars är det jättelika urverk som symboliserar tidens gång till förtexterna i Kate & Leopold imponerande.

Just det är den andra bra scenen i filmen.

Några fler finns inte, tyvärr.

Kör hårt,
Bellis