KISS ME DEADLY av Robert Aldrich (1955)
Svensk titel: Natt utan nåd
Med Ralph Meeker, Maxine Cooper, Albert Dekker, Paul Stewart, Cloris Leachman, Juano Hernandez, Marian Carr, Wesley Addy, Gaby Rodgers, Nick Dennis, Jack Lambert, Jack Elam, Jerry Zinneman, Leigh Snowden, Percy Helton
SPOILERVARNING
Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?
Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen. Som Mickey Spillanes hårdföre privatdetektiv Mike Hammer. Ironiskt nog hette han Ralph Meeker i verkliga livet.
Det är inte många i filmhistorien som varit så fullständigt miscast och så fullständigt renons på utstrålning som Ralph Meeker. Han är ungefär lika lämpad att spela Mike Hammer som Arnold Schwarzenegger är lämpad att spela Catherine Earnshaw.
Eftersom Kiss Me Deadly faller redan i och med huvudrollsinnehavaren, finns det skäl att misstänka att filmens intrig – trots att den är baserad på Mickey Spillanes roman med samma titel – har anpassats därefter. För den självgott flinande Ralph Meeker beter sig lika imbecillt som hans tunghängande, dreglande stirrande låter förstå att han borde göra. När han finner sig jagad av ett gäng för honom okända mördare promenerar han runt i staden för att med mobbarens uppsyn och njutningsfyllt flinande ta reda på vad som hänt. Gott så. Fast redan när han första gången efter det att han börjat spana blir anfallen av en lönnmördare med kniv som han övertygande och eftertryckligt slår ned, glömmer han helt enkelt bort att pressa lönnmördaren på upplysningar – och promenerar i stället vidare, fortfarande famlande i mörker.
Jag har svårt att komma på en imbecillare metod att dra ut på intrigen så att den ska räcka till en hel film.
Fast så småningom kommer Ralph Meeker ihåg att han ska föreställa Mike Hammer och därför borde ställa frågor. Han är privatdetektiv och han är hotad till livet av ett gäng yrkesmördare. Han tar skadan igen med besked. Så fort han fått något slags ledtråd att nysta i, stormar han mer eller mindre på måfå in hemma hos någon – skärrade män som sitter och darrar i mörkret, skräckslagna unga kvinnor – och ställer en burdus fråga, godtar sedan utan vidare svaret, hur befängt det än är, och går därifrån igen. Jag vet inte hur många människor han stormar in hos och ställer en fråga till, men jag tror han klockar in på ungefär 107 stycken.
Sedan besöker han gangsternästet. Och där fortsätter han att promenera omkring, helt öppet, både bland yrkesmördarna som sitter runt simbassängen i trädgården med sina gangsterbrudar och inne i gangsterbossens stora villa, eftersom det är utanför den de sitter. Ingen gör något, förstås, utan Ralph Meeker (som fortfarande ska föreställa Mike Hammer) kan obehindrat göra lite vad som faller honom in, inklusive leta ledtrådar – vilket vid det laget borde vara överflödigt – i lådor och skåp. Fast visst ja, han får för sig att ta ett dopp i bassängen också. Eller låtsas att han tänker göra det. Fast när han ska byta om till badbyxor inne i huset dyker faktiskt två av gorillorna upp, fast den ene gör Ralph Meeker något med – vi får inte se vad – så att han blir förlamad i ett par timmar och då flyr den andre skrikande. När bossen kommer in för att se efter vad som har hänt glömmer han genast sitt ärende och sätter sig i stället och pratar i telefonen, och då kör Ralph Meeker därifrån.
Hela scenen är så bottenlöst korkad att man baxnar. Liksom den obegripliga, mycket senare scen där Ralph Meeker har åkt dit. Yrkesmördarna har just kommit ihåg att de ju skulle mörda honom, så när han dyker upp igen binder de honom liggande på mage vid sängstolparna i en säng. Fast han lyckas befria ena handen och med denna enda, befriade hand lyckas han vidare a) övermanna gangsterbossen, b) binda fast honom vid sängen i stället och c) ta död på en gorilla som kommer in för att se efter vad som hänt. Hur han bär sig åt? Det får vi aldrig se nu heller. Praktiskt. För filmmakarna.
Den medvetet snärjiga intrigen, som inte lyckas fascinera eftersom den så uppenbart är snärjig för snärjighetens egen skull och eftersom den främst går ut på att Ralph Meeker (som alltså fortfarande ska föreställa Mike Hammer) promenerar runt och ställer allt imbecillare frågor och får allt dummare svar, blir i någon mån gripande när gåtan får sin lösning. Några lösa trådar dinglar fortfarande när filmen är slut, men slutsekvensen är mardrömsaktigt effektiv – från och med det att det klipps över till scenen där läkaren och gangsterbruden pratar med varandra i sommarstugan till det att Ralph Meeker och Maxine Cooper vadar i vågorna.
Och ni som har sett Kiss Me Deadly före 1997 blir kanske förvånade över det där med vågorna, för det slutet fanns inte med när filmen ursprungligen släpptes. Scenerna stod med i manus och filmades, men klipptes bort – vilket gjorde slutet dubbeltydigt, möjligt att tolka på två sätt. Jag känner mig oklar på om jag tycker att detta originalslut, ditklippt igen av Robert Aldrich strax innan han dog, är bättre – men annorlunda och mycket entydigare är det avgjort.
Det finns en pendang här. Till min haktappande häpnad fick jag på nätet se Robert Weston skriva så här i en nätpublicerad artikel om filmen:
”In 1955, Robert Aldrich, a director whose career is filled with genre films, produced what is arguably the greatest example of American noir cinema. Film historian Steven Scheuer called Kiss Me Deadly ‘the apotheosis’ of the classic film noir period. More than once, the film has been called the best film noir ever made.”
The Third Man, The Asphalt Jungle, The Big Heat, Gilda, The Maltese Falcon, The Lady from Shanghai, To Have and Have Not, White Heat, The Man Who Wasn’t There, Double Indemnity, Act of Violence, Miller’s Crossing, The Big Sleep, Key Largo, Angels With Dirty Faces, Touch of Evil, Chinatown …
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 