Archive for the ‘LEGENDS OF THE FALL’ Category

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)

november 9, 2010

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)
Svensk titel: Höstlegender
Med Anthony Hopkins, Brad Pitt, Aidan Quinn, Julia Ormond, Henry Thomas, Karina Lombard, Gordon Tootoosis, Christina Pickles, Paul Desmond, Tantoo Cardinal, Robert Wisden, John Novak, Kenneth Welsh, Bill Dow, Sam Sarkar, Bart the Bear

Hjärta och smärta. Smäktande stråkar. Våldsam strid. Ond, bråd död. Ädelmod. Sorg. Hjältemod. Motljus. Storslagna naturscenerier. De machomanliga västernidealen.

Det ligger i den amerikanska folksjälen, eller någon annan sådan där klyscha, att gestalta de gamla vilda västern-idealen, eller den förvrängda skrattspegel av dem som Hollywoodversionen utgör, och visa upp den enstörige, tjusige hjälten som är just hjälte trots att han förfärande nog för varje hjälpligt civiliserad, tänkande människa visar sig vara en psykotisk massmördare.

Och så de omvälvande kasten i intrigen. En sådan här film går i vågor. Först är allt väldigt idylliskt och så slår katastrofen till. Därefter visar de stolta, tjusiga, hjältemodiga huvudgestalterna hur stolta, tjusiga och hjältemodiga de är, och då blir det idylliskt i tio minuter igen. Varpå en ny katastrof följer. Och så där håller det på, i vågdalar och vågtoppar, i två timmar eller om det var tre. Det gör det alltid i de här filmerna, för viddernas man, den psykotiske massmördaren, måste framstå som en stolt, tjusig, hjältemodig och – så var det, ja – ädelmodig helylleamerikan som står för alla de rätta idealen, inklusive att man ska vara snäll mot indianer och skjuta allt och alla som inte faller en i smaken. Och trots att man är en vit man skalpera dem man skjuter, för att visa hur vidsynt indiansk och därför fördomsfri man är. (Just det här med att klappa indianer får ses som ett av de mer förljugna utslagen av den hollywoodska skrattspegeln, men man ska för all del lägga märke till att indianerna aldrig är lika tjusiga som den vite hjälten. De är bara ett slags staffagefigurer som han kan vara snäll mot.)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att flaggviftande, fanatiskt patriotiska rednecks från Mellanvästern hittar något slags identifikationstrygghet i filmer av den här typen. Och tydligen är de rätt många, eftersom de utgör en så pass stor publik att man i Hollywood har råd att producera jättespektakel som Legends of the Fall.

För civiliserade européer framstår spektaklen som dels motbjudande, dels bombastiska, dels outhärdligt, långsamt, malande tråkiga. Och banala.

Och i det här spektaklet blir det inte bättre av att Anthony Hopkins av någon anledning bestämt sig för att spela pajas. I första halvan av filmen gör han en stundtals lyckad men mycket malplacerad parodi på Sean Connery. I andra halvan har han fått en stroke och grimaserar självparodiskt överdrivet och haltar runt med väldigt långt, grått hår som fladdrar som en fana även inomhus.

Alltsammans till smäktande stråkar. I motljus.

Även inomhus.

Kör hårt,
Bellis