METROPOLIS av Fritz Lang (1927)
Med Alfred Abel, Gustav Fröhlich, Brigitte Helm, Rudolf Klein-Rogge, Theodor Loos, Fritz Rasp, Erwin Biswanger, Heinrich George
Metropolis är en feberdröm.
Och Metropolis är den hypnotiska, storslagna visionen av den vidunderliga, enorma staden som sträcker sig flera kilometer upp i luften och ofantligt långt ned i underjorden och som med sina dunkande maskinkomplex och sin storslagna skönhet och ofattbara enormitet utövar en magnetisk lockelse och skrämmer till vanvett. Metropolis ofantliga byggnader badar i solsken om dagen och stadens elektriska ljus om natten, men nere på gatorna, på botten av de djupa stadsravinerna, råder det ständiga dunkel där man inte vet vilka eller vad som frodas. Och långt ned i underjorden, i djupet, i Metropolis lägst belägna delar, i väldiga hus i ofantliga bergrum, bor de miljontals arbetare som håller det väldiga maskineriet igång utan att någonsin se dagens ljus.
I filmen är det staden som har huvudrollen. Den behärskar alla sina invånare, från diktatorn Joh Fredersen och den lättjefullt lyxlevande överklassen till den enorma medelklass som bor och lever ovan jord till de förslavade arbetarna i underjorden. För Metropolis omfattar allt och alla. Att lämna Metropolis är otänkbart, för Metropolis är världen. Metropolis är sinnebilden för det ofattbart enorma, myrstacksmyllrande samhället i all sin skönhet och all sin fasa. En väldig, evig paradox.
Det är knappast en överdrift att säga att Metropolis gigantiska stadslandskap har etsat sig fast som en arketyp på det allmänna medvetandets näthinna. Utan närmare reflektion säger man på engelska att en enorm storstad är ”a metropolis” och även människor som aldrig har sett filmen känner närmast instinktivt igen bilderna på det hisnande stadslandskapet, även om de inte vet varifrån de kommer.
Metropolis är den första film i historien som inkluderats på UNESCO:s världsarvslista, bland andra kulturella milstolpar som Beethovens nionde symfoni och Gutenbergbibeln. Därför att Metropolis är en kulturens och den mänskliga civilisationens metaforiska feberdröm.
När det slentrianmässigt hävdas att filmhistoriens tre största superklassiker är Casablanca, Citizen Kane och Gone With the Wind ligger det förstås mycket i det, eftersom Metropolis befinner sig på en nivå så långt över superklassikerstatus att den hamnar ovanför tabellen.
Och det säger ännu mycket mer om denna magnfika film än man i förstone kan tro, för efter premiären 1927 är det ingen som har sett mer än delar av verket. Fritz Langs 140 minuter långa epos klipptes av filmbolag och distributörer brutalt ned och det på olika sätt i olika delar av världen, varför en lång rad stympade versioner har florerat sedan dess – några av dem så stympade att intrigen varit halvt obegriplig, andra något mer kompletta eller med fler nyckelscener intakta, men fortfarande strängt taget bara fragment av den ursprungliga filmen. En längd på 80 minuter i stället för 140 har inte varit ovanlig. Trots det har Metropolis varit så hypnotiskt suggestiv att den kommit att bli en ständig metafor för staden, den samhällsform som mer än någon annan kommit att prägla den mänskliga civilisationen.
Bland många övriga aspekter på Metropolis kan nämnas att den även är högaktuell just nu, när man firar 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Denna tyska film handlar om hur den politiska barriären mellan de marklevande överklasserna och de i underjorden boende arbetarna raseras, liksom Berlinmuren drygt sextio år senare kom att rivas och förena det demokratiska Västtyskland med diktaturens Östtyskland.
År 2008 hittade man i lagret på filmmuséet i Buenos Aires en komplett kopia av Metropolis – filmens samtliga 140 minuter, så när som på den drygt minutlånga scenen med den predikande munken (som enligt ett obekräftat rykte är för skadad för att kunna räddas). Nu, slutligen, saknar Fritz Langs fråga till sf-författaren Robert Bloch, när denne visade intresse för filmen, äntligen all relevans: ”Why are you so interested in a picture which no longer exists?”
Fast den version som i dagsläget finns att tillgå på dvd i Sverige (i serien Filmklassikerna, utgiven av Atlantic) är även den omtumlande, så i väntan på den slutgiltiga versionen kan man njuta av den restaurerade Metropolis från 2002, där man med utgångspunkt i flera års restaureringsarbete på Bundesarchiv Filmarchiv på Friedrich-Wilhelm-Murnau-Stiftung samlat ihop en lång rad scener från de många olika versioner som funnits utspridda över världen, klippt ihop dem till en version som ligger så nära den ursprungliga filmen som alls var möjligt före fyndet i Buenos Aires och restaurerat Metropolis igen, nu digitalt – och med fullkomligt häpnadsväckande resultat.
Jag har sett Metropolis fler gånger än jag kan minnas, men numera liknar den inte några av de versioner jag tidigare sett. För i den här upplagan får vi 117 minuter och 29 sekunder i stället för cirka 80 minuter och förhäxat fascinerad har jag suttit och stirrat på en film som inte bara är alldeles ren, helt utan de repor och skador och det oupphörliga flimmer som alltid vidhäftat alla tidigare kopior jag sett, utan även nästan 40 minuter längre.
Metropolis är en vision som nu är mer än 80 år gammal, men som framtiden ännu inte hunnit ikapp. Staden som idé och verklighet har alltsedan sången om det sköna Ilion varit den främsta av alla symboler för mänsklighetens civilisation, men skönare och fasansfullare än i Metropolis har sången aldrig sjungits.
Thea von Harbous manuskript, byggt på den egna romanen med samma titel, kan ges många tolkningar, men den mest relevanta och ständigt aktuella är det Metropolis berättar för oss om staden – och om maskinsamhället, där maskinerna kan vara både en förbannelse och en välsignelse. I Metropolis är maskinerna båda delarna, beroende på om man lever under eller ovan jord. Hos maskinerna där man är deras slav eller ovan jord där man njuter deras frukter. Det givna svaret finns inte, dikotomin är närmast självklar, maskinerna är både en förbannelse och en välsignelse – eftersom staden, maskinsamhället, förblir en paradox.
Visuellt är Metropolis ett kinematografiskt underverk.
Oöverträffad.
Någon jämförelse står icke att uppbringa.
Metropolis går inte att göra sig kvitt. Staden hemsöker en. Och i perioder blir besattheten lika feberhet som visionen.
Och särskilt nu, när bilderna på de väldiga stadslandskap som jag såg i form av teckningar på en av utställningarna när filmkonstens 100-årsjubileum firades i Berlin 1995 finns med i filmen, när de av surrealistisk estetik genomsyrade scenerna från nattklubban Yoshiwara plötsligt dyker upp i filmen med sina förvridna ansikten och den suggestivt dansande, i en sekvens drömda i en annan konstgjorda Maria, när Freder besöker de sju dödssynderna, när den konstgjorda Maria bränns på bål som häxa, när man bestås en lång kavalkad av närmast hypnotiskt laddad, estetisk njutning i form av scener som varit praktiskt taget försvunna i nästan åttio år och som får Metropolis att framträda som det komplexa mästerverk den ursprungligen var.
Skåda den pulserande koreografin i det underjordiska maskinrummets frenetiskt arbetande myller. Skåda de andlösa, vidunderliga exteriörerna och interiörerna. Skåda Rotwangs surrealistiska laboratorium och skåda äntligen robotkvinnan och hennes förvandling till Maria i kristallklar skärpa. Skåda den väldiga arbetarstaden i underjorden. Skåda monorailerna som löper över hela det väldiga Metropolis, skåda byggnaderna som kilometer efter kilometer strävar mot himlen. Skåda det sköna Metropolis.
Metropolis.
En feberdröm.
Metropolis.
Outsägligt fasansfull.
Metropolis.
Outsägligt vacker.
Metropolis.
Oöverträffad.
Metropolis.
Det sköna Metropolis. Det fasansfulla Metropolis.
Det oemotståndliga Metropolis.
Välkommen till Metropolis.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 