Archive for the ‘MIN ONKEL’ Category

MIN ONKEL av Jacques Tati (1958)

december 10, 2011

MIN ONKEL av Jacques Tati (1958)
Originaltitel: Mon Oncle
Med Jacques Tati, Jean-Pierre Zola, Adrienne Servantie, Lucien Frégis, Betty Schneider, Jean-Francois Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Alain Bécourt, Régis Fontenay, Claude Badolle, Max Martel, Nicolas Bataille, André Dino, Denise Péronne, Claire Rocca, Jean-Claude Rémoleux, Daki

På en science fiction-kongress skulle jag vilja sätta samman ett filmprogram bestående av science fiction-filmer som inte är science fiction-filmer och science fiction-filmer som är science fiction-filmer men inte lanserades som science fiction-filmer och därför aldrig har uppfattats som science fiction-filmer. Den främsta av filmerna i den förra kategorin skulle förstås vara Min onkel, vars tema är ett av de slitstarkaste inom science fiction-genren – den enskilda individens vilsenhet och ensamhet i det sterilt överorganiserade, ultrateknologiska samhället. Inom science fiction-litteraturen gestaltas temat återkommande – och som jag tycker bäst – av författaren Philip K. Dick. Inom filmkonsten gestaltas temat – som jag tycker – bäst av Jacques Tati.

Samtliga Jacques Tatis filmer, och Min onkel träffsäkrare än någon annan, håller upp absurdismens skrattspegel mot vår tillvaro men gör det aldrig illasinnat. I filmer av Charlie Chaplin får folk tunga saker i huvudet och går rakt in i plankväggar – med andra ord, det ska föreställa vara skojigt att de gör sig illa. Inte så hos Jacques Tati. Människorna är aldrig Jacques Tatis offer. Han kastar sig i stället över verkligheten, som han visar upp i all dess absurdism för alla oss som vistas i den. Jacques Tati ser de allra mest vardagliga företeelser och händelser ur en helt annan synvinkel än vi vanligen gör och visar för oss hur absurt roliga de är om man ser dem ur den synvinkeln – den med bibehållen glimt i ögat reflekterande synvinkeln, i stället för den slentrianmässigt accepterande – och hur dråpliga sådana företeelser som bilköer, trädgårdsbjudningar, fabriker, folk som springer från flygbussar till flygplan, statusjakt och så vidare faktiskt är om man bara förmår ställa sig lite vid sidan av och se dem i ett nytt ljus. Fast Jacques Tati gör detta med godmodig kärlek och mycket varm humor. Det finns som sagt inget illasinnat i hans kritik ens av det högteknologiskt sterila samhället, men där finns väldigt mycket medkänsla med och förståelse för de människor som sitter fast i det samhällets livsmönster och värderingar. Han visar upp deras absurda tillvaro och får oss att skratta åt den, men inte åt dem – och det är helt avgörande, eftersom det gör det så mycket lättare för oss att inse att det faktiskt är oss själva vi ser.

In i bilden träder så den sympatiske monsieur Hulot, en bohemisk levnadskonstnär som på inget plan alls passar in i det moderna samhället, som är det så främmande att han ständigt förundrad snubblar fram genom en tillvaro som är honom helt obegriplig. När monsieur Hulot hos sin syster och hennes familj hämtar ett glas i köket, där han först hittar en kaffepanna, visar Jacques Tati med sin unika, komiska elegans i den lilla vardagen på den avgrundsdjupa klyfta som öppnar sig mellan den mänsklige levnadskonstnären och det ultrateknologiska hemmet – och får tittaren att brista ut i godmodigt skratt. Den här scenen är förstås och med rätta en klassiker, men den är bara en i en mycket lång rad i en episodfilm som består av vad man skulle kunna kalla små löst sammanhängande sketcher som alla – eller nästan alla – gestaltar filmens tema.

Jag är rädd att det här kan låta intellektualiserande, så låt mig för all del försäkra att Min onkel inte är en sådan film. Den fungerar på alla sina plan, även på det planet där man utan några åthävor finner sig skratta glatt åt den ena lyckat komiska scenen efter den andra, helt enkelt för att de är så hjärtevärmande roliga. Jag har precis sett filmen för andra gången i mitt liv – första gången var jag ungefär tio år och såg den när min far tog med mig på bio när den en sommar tagits upp på nytt på någon biograf i Stockholm. Redan då uppfattade jag faktiskt temat, men filmens scener är så dråpliga i sig att det inte alls är nödvändigt. Komedin fungerar både på ytan och på djupet. När jag nu såg om den, såg jag de första ungefär fyrtiofem minuterna och blev sedan tvungen att göra ett avbrott. När jag senare skulle se resten av filmen började jag om från början, helt enkelt för att få njuta mig igenom de första fyrtiofem minuterna på nytt. Och inte oväntat upptäckte jag då dessutom detaljer, små skeenden, som jag inte sett tidigare. Det myllrar av dem.

Jacques Tati var en unik filmskapare. Jag kan inte komma på någon annan som gjort filmer som är som hans – filmer som visar upp en helt vanlig vardag ur en synvinkel som får oss att skratta åt hur absurd den är, men som gör det så godmodigt att vi inte känner oss kränkta när vi förstår att det är oss han visar upp, för oss själva.

Kör hårt,
Bellis

Annonser