Archive for the ‘MODERN TIMES’ Category

MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)

september 7, 2011

MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)
Svensk titel: Moderna tider
Med Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Stanley Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Allan Garcia, Dick Alexander, Cecil Reynolds, Myra McKinney, Murdoch McQuarrie, Wilfred Lucas, Ed Le Sainte, Fred Malatesta, Sam Stein, Juana Sutton, Ted Oliver, Gloria DeHaven, Gloria Delson

Modern Times är en science fiction-film. Och en hybrid.

Den inledande sekvensen är mycket uppenbart direkt inspirerad av Fritz Langs Metropolis och i sin träffsäkra ironi en humoresk med allvarlig underton över människans villkor i det högteknologiska, högindustrialiserade samhället. Detta – människans kamp mot maskinen – är ett av science fiction-litteratuens äldsta teman. Här pekar Modern Times med sin burleska humor framåt, mot Min onkel av Jacques Tati, som behandlar samma tema. Därför hamnar Modern Times för en sentida betraktare i ett slags mellanläge mellan sitt eget filmhistoriska förflutna och sin egen filmhistoriska framtid. Den blir ett mellanting mellan Metropolis och Min onkel. Fabrikens direktör är en direkt kopia av Metropolis diktator och de stora intern-TV-skärmarna, där han både syns för arbetarna och själv ser vad de har för sig och hänsynslöst driver på dem, är en ren science fiction-innovation. Detsamma gäller den surrealistiska maskinen avsedd att mata arbetarna under pågående arbete, för att rationalisera bort lunchrasten.

Fast det är inte bara på det sättet, genom att blicka både bakåt och framåt i filmhistorien, som Modern Times är en hybrid. Den är också en hybrid därför att den påbörjades som ljudfilm och i början innehåller talade repliker, men sedan – när Charlie Chaplin trots sitt dialogmanuskript, som övergavs, insåg att hans lille luffare för att gå hem över hela världen inte skulle tala sig utan även fortsatt mima sig igenom en film – blir en stumfilm, med stumfilmens karaktäristiska textskyltar i stället för repliker, men med ljudspår i form av filmmusik och enstaka ljudeffekter. Detta är alltså både ljudfilm och stumfilm, påbörjad som det förstnämnda, fortsatt och avslutad som det sistnämnda. En hybrid mellan en redan i filmens samtid svunnen sorts film och den samtida filmkonsten.

Som för att understryka att Modern Times är en film gjord i en brytningstid i Chaplins skapande är den en hybrid även på ett tredje och mer tragiskt sätt, för efter den geniala, ironiska och samhällskritiska inledande sekvensen faller filmen snabbt ihop och urartar till att bli en stundtals mycket tjatig upprepning av de otaliga filmer med Chaplins lille luffare som föregick den. I en alldeles för lång rad sekvenser utan annat inbördes sammanhang än att fungera som förevändningar för buskisaktig pajkastningshumor råkar den lille luffaren illa ut, åker i fängelse gång på gång på gång, och hittar en fattig flicka som lever som småtjuv på gatorna att bli kär i och drömma om en framtid tillsammans med. De båda sprattlar sig igenom den gamla vanliga listan över pajkastningshumorns alla plankor i huvuden och snubblanden och snavanden och artificiellt enfaldiga misstag begångna enkom för att saker och ting ska rasa samman, och fortsätter så till filmens väldigt förutsägbara slut.

Det här är synd, för jag undrar vad Charlie Chaplin egentligen ville. Den första kvarten är enastående filmkonst inom den frejdigt absurdistiska, ironiskt samtidskritiserande genren, men därefter finns inte, annat än i form av enstaka smärre ansatser, något av den spydiga samtidsskrattspegeln kvar, för resten av filmen – en dryg timme – förutsätter att man tycker att det är hemskt skojigt att se en lång parad av scener utan tankegods där folk drattar omkull utan synbar anledning och får tunga föremål i huvudet och sätter sig på stolar som går sönder, för något annat sker inte.

Det finns ett förmildrande undantag – Charlie Chaplins berömda nonsenssång till den löjliga dansen i slutet. Och här får man då alltså trots allt höra den lille luffarens röst, i hans sista film och bara minuterna innan han för alltid tågar ut ur filmkonsten. Den scenen och den sången och den dansen gör stora delar av resten av filmen värda att stå ut med, men det skulle ha varit väldigt mycket mer fascinerande om Charlie Chaplin i stället gjort den film som den första kvarten utlovar – en svart humoresk om den lille mannen i det väldiga, sterila maskinsamhället, en humoresk om människans kamp mot maskinen. Det är en storslagen filmsatir vi tyvärr aldrig fick se. Man bör känna tacksamhet mot Jacques Tati, som så suveränt kom att göra en träffsäker satir på samma tema i Min onkel.

Kör hårt,
Bellis