Archive for the ‘MONSTER’ Category

MONSTER av Patty Jenkins (2003)

mars 4, 2009

MONSTER av Patty Jenkins (2003)
Med Charlize Theron och Christina Ricci

SPOILERVARNING

Jag tror inte på horan. Jag tror inte på Charlize Theron. Men så ser jag bilder på förlagan, Aileen Wuornos, på nätet. Hon såg verkligen ut som Charlize Theron gör i filmen.

Och så slår mig felkällan.

De bilderna är tagna på Aileen Wuornos när hon sitter i fängelse. Kanske redan på death row. Det är klart att hon inte såg ut så när hon fnaskade. För det hade aldrig funkat.

Och här blir det konstigt. Prostituerade över hela världen har en omedelbart igenkännbar, färgstark och mycket vulgär stil – de bedriver ju affärsverksamhet och måste vara omedelbart igenkännbara även av amatörtorsken, oavsett från vilket land amatörtorsken kommer och oavsett vilket land han befinner sig i. Så stilen är likadan i Tokyo som den är i New York eller för den delen i Stockholm eller Athen; horor ser ut som lätt identifierbara just horor. Det är bra för affärerna. Motsatsen vore katastrofalt för affärerna.

Och så som Charlize Theron ser ut när hon fnaskar i filmen skulle hon aldrig ha haft en chans. Inte en torsk skulle ha plockat upp henne; hon ser ju ut som en svårt brännskadad variant av Skräcken från Svarta lagunen. För hon har just ett mycket besynnerligt brännskadeutseende; ansiktet ser brännskadat ut. Samma märkligt stirrande ögon som brännskadade människor (som saknar ögonlock) har, samma märkliga ansiktsform, samma liksom utplånade drag. Så skulle ett riktigt luder aldrig se ut; ett riktigt luder skulle ha vett nog att använda smink. Massor av smink. Det är just en av poängerna. Det grälla sminket är ett av de säkraste kännetecknen på en hora.

Det som förvånar är den låtsade okunnigheten från Hollywoods sida. Tror någon att det finns mer än en liten handfull producenter, regissörer och skådespelare i Hollywood som inte sett, umgåtts med och köpt hororna som finns tillgängliga på vartenda party i glitterstaden? Så varför denna låtsade okunnighet? Det är klart att de vet hur horor ser ut och beter sig, men inte när de gör den här filmen.

Fast det kanske är för att Charlize Theron är seriemördare också. Så hon ska se otäck ut. Ja, ja. Möjligen därav också hennes knyckigt nervösa spel, som känns något överdrivet under filmens gång men mer övertygande i efterhand. För vad hon gör är att att lägga in en stark underström av en inte sinnessjuk men vanvettigt utnyttjad och psykiskt misshandlad människa, en människa som är så illa medfaren av livet att hon för länge sedan slutat fungera. Eller snarare för länge sedan börjat fungera alldeles fel, i samtliga sina relationer till andra människor – inklusive den mycket unga älskarinnan.

Fast där finns en konstig bit till. I filmen upptäcker denna redan i barndomen våldtagna och misshandlade människa, denna kvinna som varit prostituerad sedan trettonårsåldern och som framlevt hela sitt liv i nattvärldens värsta misär, helt plötsligt vid vad som måste vara trettiofem års ålder eller något att hon är lesbisk och äntligen har hittat sitt livs stora kärlek. Det klickar inte. En människa med sådan ofantlig, om än till stor del mycket skadlig, erfarenhet av sex skulle ha upptäckt det långt tidigare – och framförallt skulle hon nog ha haft det mycket svårare att vara prostituerad med manliga kunder varenda dag året runt. Och lägg märke till hennes avsky för flator i filmens första scener, medan hon redan dagen efter – i filmens kronologi – har hittat sitt livs kvinna.

Det klickar inte.

Det gör inte intrigen heller, riktigt. Det här är ytterligare en i raden av varianter av Bonnie & Clyde och Thelma & Louise, typ – bara lite gruvligare, lite mer skruvad. Men knappast trovärdigare.

Och det trots att den ”bygger på en sann historia”. Fast som vanligt behöver man inte ögna mer än några rader om verklighetens förlaga, i det här fallet Aileen Wuornos, på nätet för att inse att filmen i jämförelse med någon av Lustiga husets förvrängda skrattspeglar avspeglar verkligheten väldigt taffligt.

Det här må vara baserat på en sann historia, men det är å andra sidan filmerna ”Psycho” och ”The Texas Chainsaw Massacre” också.

I själva verket är de båda filmerna baserade på samma sanna historia.

Vilket ger en fingervisning om hur troget spelfilmer som påstår sig avbilda verkligheten egentligen gör det.

Kör hårt,
Bellis