Archive for the ‘MUSIC AND LYRICS’ Category

MUSIC AND LYRICS av Mark Lawrence (2007)

december 28, 2010

MUSIC AND LYRICS av Marc Lawrence (2007)
Med Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett, Brad Garrett, Aasif Mandvi, Matthew Morrison, Scott Porter, Zak Orth, Daniel Stewart Sherman, Jason Antoon, Dan McMillan, Nick Bacon, Andrew Wyatt

Drew Barrymore är en ganska duktig skådespelerska. Hugh Grant är en ganska duktig skådespelare. Fast den senare bara som stereotyp, för något annat har han såvitt jag vet aldrig varit. Han har spelat samma stereotypiska roll varenda gång sedan genombrottet i Four Weddings and a Funeral av Mike Newell. Möjligen beror det inte bara på att hans register är begränsat utan på att han faktiskt saknar ambitionen att göra något annat. Enligt egen utsago var skådespelaryrket aldrig något han strävade efter och han finner det fortfarande svårt att se sig själv som skådespelare, och eftersom han mycket omsorgsfullt har sett till att fastna i exakt samma rollfigur i den ena mycket lättviktiga komedin efter den andra – han spelar alltid den lite fumligt bortkomne men mycket charmige engelsmannen – gör hans redan på manuskriptnivå garanterade dominans att filmerna oavsett ramhandling blir intill förväxling lika varandra. Det är mycket svårt att hålla isär dem. Det lättaste sättet är att se efter vem som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eller kanske inte? I vilken var det han spelade mot Julianne Moore? Och när parade de ihop honom med Julia Roberts? Och var det i genombrottsfilmen han spelade mot Andie MacDowell?

Av det skälet tjänar Music and Lyrics på att Hught Grant har matchats mot just Drew Barrymore, som är en ganska duktig skådespelerska. Hon är ingen klassisk skönhet, men med tanke på att hon ser ut som om hon vore Stephen Frys syster är hon förbluffande vacker. Och hon är karismatisk, utlevande – hon kan ta över en scen. Även om den är skriven för Hugh Grant.

Fast med det sagt är den här i allra högsta grad förutsägbara formelfilmen inte fullt lika innehållslös som nästan varenda annan film Hugh Grant någonsin har gjort, eftersom den handlar om musikindustrin och hur musikindustrin ser ut för en före detta storsäljande popstjärna som numera livnär sig på att uppträdda på klassfester och i små nöjesparker, för publikmassor bestående av tjugofem nostalgiska tanter. Och den handlar, om än med distanserat komisk touch, om de hårda villkoren för den avdankade popstjärnan när han tack vare den senaste stjärnan i ropet får en chans att komma tillbaka bara han skriver en väldigt bra ny popdänga och den handlar om hur begåvade människor ibland helt utan egen förskyllan trillar in i den här sortens branscher för att de utan någon som helst skolning helt enkelt visar sig kunna (den rollen står alltså Drew Barrymores textförfattarinna för). Jag råkar en gång i tiden ha arbetat lite i musikbranschen, som manager åt en ung artist som kallade sig Niva, och inte så lite av det Music and Lyrics gestaltar stämmer faktiskt. Det ofta mycket hektiska schemat, den strömlinjeformande omstöpningen av originella och kanske till och med bra låtar till det slags mittfåremusik man vet säljer, den väldigt ytliga image som är avsedd att av skrikande tonårsfans uppfattas som artistens verkliga persona, och så där. En styrka hos Music and Lyrics är att plastvärlden väl kontrasteras mot Hugh Grants cyniska medvetenhet om hur den fungerar och hans stora beredvillighet att ge avkall på varje uns av integritet bara han får jobbet. Trots att filmen är en komedi är den dagsländeaktiga popmusikbranschen väl och rättvisande gestaltad, inte minst även i kraft av Haley Bennetts självparodiskt förljugna men just därför inte så lite rättvisande porträtt av en ung megastjärna. Vem den här människan egentligen är får vi aldrig veta, men vi får en mycket god inblick i vem hon inte är men alla hennes fans tror henne vara.

Precis som alla sådana här filmer slår förstås Music and Lyrics över fullständigt när den tårdrypande kärlekshistorien ska klaras av och hela den långa sekvensen som utspelas under popkonserten i närheten av filmens slut är lika tröttsamt osannolik som man förstås på förhand vet att den kommer att bli (eftersom det inte är någon tiotusenkronorsfråga om det kommer att bli en popkonsertsekvens med tårdrypande romans i just den här filmen) och därför frontalkolliderar den på samtliga nivåer med den tidigare i filmen tämligen rättvisande porträtterade, cyniska musikbranschen. Det är lite synd. Mycket förutsägbart, men lite synd.

Och förresten, trots de kvaliteter Music and Lyrics har är filmen fullständigt förglömlig. Det vet jag med säkerhet. Jag har nämligen sett den förut. Och det måste ju ha varit för inte allt för länge sedan, eftersom den är gjord 2007.

Men innan jag nu såg om den hade jag bara en vag minnesbild av en man och en kvinna som satt i ett rum och frenetiskt försökte skriva en låt. Det var det absolut enda jag mindes och det ägnar de sig åt i kanske tio minuter av filmens speltid.

Och det är inte ens några särskilt starka scener.

Kör hårt,
Bellis

Annonser