Archive for the ‘MY BIG FAT GREEK WEDDING’ Category

MY BIG FAT GREEK WEDDING av Joel Zwick (2002)

mars 23, 2009

MY BIG FAT GREEK WEDDING av Joel Zwick (2002)
Svensk titel: Mitt stora feta grekiska bröllop
Med Nía Várdalos, Michael Constantine, Andrea Martin, Nick Portokálos, Gerry Mendicino, Stavroúla Logothéttis, Christina Eleusiniótis, Lainie Kazan

Det här är en likgiltig dussinkomedi, inte särskilt mycket vare sig sämre eller bättre än alla andra likgiltiga dussinkomedier. Trots det var den en av årets största kassaframgångar i USA 2002 och den är den film i historien som dragit in mest pengar utan att ligga etta på filmtopplistorna. Det här är rätt förbluffande, men jag misstänker att förklaringen kan stå att finna i att den handlar om greker. Inte om amerikaner, utan om greker. Och på samma sätt som roliga historier om dumskallar i Sverige handlar om norrmän, så har man här utnyttjat och exploaterat fördomar om greker och gjort komedi av dem. Exakt hur skojsigt det är kan nog diskuteras – skulle grekerna i filmen i stället ha råkat vara judar, färgade, kvinnor eller bögar vågar jag satsa hemskt många pengar på att den inte skulle ha kommit i närheten av att bli den enastående kassaframgång den blev.

Nía Várdalos, som skrev pjäsen som filmen bygger på och sedan filmmanuset, och som spelar huvudrollen i filmen, är själv halvgrekinna. Så någonstans borde hon veta bättre. Inte nödvändigtvis ur synvinkeln att hon borde veta bättre än att exploatera stereotypa föreställningar om greker, för det ska man trots allt få göra även om det kan diskuteras exakt hur skojigt det är, utan för att det på så många punkter helt enkelt har blivit fel och därför inte ens blir stereotypt skojigt.

Och det är nästan den enda intressanta infallsvinkeln på den här dussinkomedin, för den är i övrigt blek, intetsägande och inte särskilt rolig.

Alltså, några punkter:

– Redan typografin i filmens titel är besynnerlig. För att få grekisk ”stämning” har man bytt ut alla E:n mot ett versalt, grekiskt síghma, det vill säga grekiskans S (som är snarlikt ett E). Filmen har alltså fått den märkliga titeln My Big Fat Grssk Wsdding. Och då ska man minnas att grekiskans E, épsilon, ser ut som just ett E.

– I filmens inledning påpekar Nía Várdalos i en voice over att familjens hus är modellerat på Párthenon, ”…med korintiska pelare och allt”. Men Párthenon – Athénas tempel på Akrópolis i Athén, västvärldens mest kända monument – har doriska pelare, inte korintiska. Och huset familjen bor i har ingetdera, utan helt vanliga, amerikanska verandapelare.

– Men värre: att någon grekisk familj över huvud taget, någonstans i världen, skulle modellera sitt hus på Párthenon är så absurt att det inte blir ett roligare skämt än att en italiensk familj skulle modellera sitt hus på Colosseum eller att en svensk familj skulle modellera sitt hus på runstenar. Dessutom har familjen grekiska mytologins gudar och gudinnor som statyer i trädgården. Ja. Just det. Självklar grekisk tradition.

– I en scen i filmen spottar en kvinna en liten pojke tre gånger på hjässan. Samma sak förekommer senare, då man i stället spottar efter Nía Várdalos man. Detta sägs medföra tur. I verklighetens Grekland anses det bara oförskämt och kränkande att spotta på folk.

– Under bröllopsfesten skålar man glatt genom att ropa: ”Òpa, òpa!”. Vilket betyder ”Hoppsan!”. Det utropar man i verkligheten när man tappar något eller när någon snubblar. När man skålar säger man ”Jamás!” eller, om man ska säga hela uttrycket, ”Stin ijía mas!”. Det betyder ”För vår hälsa!”. Utan att vara som filmens far, som anser sig kunna härleda vartenda ord i vartenda språk i hela världen till grekiskan, skulle jag dock kunna tänka mig att engelskans ”Oooops!” kommer från grekiskans ”Òpa”.

– Och det faktum att filmens far anser sig kunna härleda vartenda ord i alla världens språk till grekiska, är beklämmande bara i sig. Som om vi greker skulle tro att vårt språk ligger till grund för alla övriga i världen. Befängt. Och förolämpande.

– Nía Várdalos franskkanadensiske pojkvän låter döpa sig i grekisk-ortodoxa kyrkan för att de ska kunna gifta sig grekisk-ortodoxt. Men så gifter de sig i en protestantisk kyrka – det spelas orgelmusik (musik får inte förekomma i grekisk-ortodoxa kyrkan), det är bara en präst (det ska vara fyra på ett grekiskt bröllop, och prästen i filmen är inte klädd som en grekisk-ortodox präst), de kör samma vigselceremoni som man kör i Nordeuropa (den är helt annorlunda i grekisk-ortodoxa kyrkan), och inga av gästerna ger det vita kuvertet med pengar i gåva till brudparet när de lämnar kyrkan efter den allra minst ett par timmar långa vigselceremonin (som den helt uppenbart inte föreställer vara i filmen, men alltid är i grekisk-ortodoxa kyrkan). Inte heller får gästerna den lilla påsen med karameller och det lilla bandet att nåla fast i kavajen/klänningen.

– En ytterligare besynnerlighet är det faktum att Nía Várdalos får problem med sin familj för att hennes tilltänkte man inte är grek. Jag är själv ett rätt gott bevis på att den inställningen inte är särskilt vanlig bland greker. Tvärtom är det mycket vanligt med äktenskap där den ena parten – för det mesta kvinnan – inte är grekisk, i synnerhet som man i Grekland räknar etnisk tillhörighet lite annorlunda än i många andra kulturer. Eller så här: jag har ofta i Grekland fått veta att jag inte är 50% grek och 50% svensk, utan 100% grek och 100% svensk. 100/100, inte 50/50. Och bland mina grekiska vänner och bekanta finns folk som är ihop/gifta med någon från Sverige, någon från Korea, någon från Syrien, och så vidare. Om det är något som inte fästs någon större vikt vid i Grekland så är det varifrån maken/makan kommer. Faktiskt.

Så för att vara en film som driver med grekiska stereotyper är My Fat Grssk Wsdding besynnerligt rensad på grekiska stereotyper.

Vilket väl strängt taget gör den bara ännu meningslösare.

Kör hårt,
Bellis

Annonser