Archive for the ‘MYSTERY STREET’ Category

MYSTERY STREET av John Sturges (1950)

mars 10, 2009

MYSTERY STREET av John Sturges (1950)
Svensk titel: Mördare utan ansikte
Med Ricardo Montalban, Sally Forrest, Elsa Lanchester, Jan Sterling, Bruce Bennett, Marshall Thomspon, Edmon Ryan, Betsy Blair, Wally Maher

Ricardo Montalban är en pinsam skådespelare. Han ingjuter ställföreträdande skamkänslor hos tittaren. Han kan knappt stå upp eller för den delen sitta ned utan att framstå som tillgjort konstlad. Men ännu värre blir det när han envetet, och uppenbarligen med regissören John Sturges (just det, John – inte Preston, tyvärr) godkännande, i Mystery Street enbart arbetar på sin image som brett tandkrämsreklamleende, tjusig filmstjärna som hela tiden ser ut som på tuggummibilderna som charmade dåtidens samlartokiga tonårsflickor.

Det blir stundtals så bisarrt att det är roligt, för det här är en historia om det brutala mordet på en ung kvinna och det är Ricardo Montalban som i egenskap av ledande utredare vid kriminalpolisen uppdagar den ena ohyggliga ledtråden och/eller skändligheten efter den andra – och varje gång inte bara ler brett utan ibland till och med följer upp med ett gapskratta förtjust och scouthurtigt fälla någon replik av slaget tala-om-vad-alla-redan-vet, varpå han genast på nytt med språng i blick eller vad det heter är på väg för att uppdaga nästan ledtråd och få le brett och kanske till och med brista ut i gapskratt igen.

Så det här är inte en film noir, vilket ihärdigt påstås av diverse självutnämnda men därmed brutalt avslöjade experter. Det är en kriminalfilm. Många gör misstaget att sätta likhetstecken mellan de båda typerna av film; stor blunder, för det är inte alls samma sak. Film noir behöver inte vara kriminalfilm; bara en minoritet av världens kriminalfilmer är film noir. Å andra sidan är några av de bästa noir-filmerna även kriminalfilmer, och den som genast dyker upp i huvudet är förstås Fritz Langs superklassiker The Big Heat med Glenn Ford i huvudrollen, som jag utan att tveka för upp på listan över de hundra bästa filmerna i historien, alla kategorier.

Fast Mystery Street kan man inte säga något ens avlägset liknande om.

De första tio minuterna är ren, outspädd, hårdkokt film noir – från den imponerande öppningsscenen från takhushöjd över en gata i Boston till dess att den unga kvinnan blir mördad. Här rör vi oss i noir-filmens värld, bland dess människospillror i billiga hyreshus, på skumma barer och nattmörka gator – men sedan tar det tvärt slut och alltsammans övergår i en glättigt hurtig, kamratkäck mordutredning så full av imbecill dialog och föredrag av bokstavligt talat (!) varianten ”professorn förklarar” att man förläget frestas vända bort blicken och stoppa fingrarna i öronen. Och hoppas att det ska ta slut någon gång.

Vilket det så småningom gör, med en skurkjakt som är ett alldeles fantastiskt tafatt plagiat av den suggestiva upplösningen i den ett år tidigare släppta The Third Man av Carol Reed – fast här sker jakten ovan jord, på en rangerbangård full med stillastående tåg.

Förutom den hårdkokta, ångestladdade inledningen finns det ett par riktigt bra scener, till exempel den där Elsa Lanchesters portvaktskvinna just blivit informerad om att hennes hyresgäst är mördad och samtidigt själv blivit avslöjad med att ha sålt den mördade kvinnans tillhörigheter – se på henne när hon går nedför trappan och pratar med Ricardo Montalban och se på henne när han har gått. Jag spolade tillbaka och såg om hela den scenen fyra gånger. Se det initiala, skämtsamma pladdret. Se skräcken när det går upp för henne vad det är frågan om. Och se den giriga listen. Se henne få utpressningsidén. Alltihop i naturlig följd, uttryckt enbart med ansiktet. Lysande.

Men som film betraktad är Mystery Street a) avgjort inte noir (med undantag av de första tio minuterna) och b) en utmärkt film att ha som utfyllnad på en ”double bill” (vilket den är på en dvd-utgåva där lysande Act of Violence är A-feature), eftersom det ursprungligen var så att den unge mannen och den unga kvinnan som satt på drive in-biografen hade hunnit till hånglandet i bilen när den andra filmen började och därför inte längre tittade på vad som visades på duken.

Kör hårt,
Bellis

Annonser