Archive for the ‘NOSFERATU’ Category

NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)

november 18, 2009

NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)
Originaltitel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens
Med Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach, John Gottowt, Georg H. Schnell, Ruth Landshoff, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Fanny Schreck

SPOILERVARNING

Det är ingen idé att hymla.

Det här är en av filmhistoriens milstolpar, men det är ingen vidare film och som tysk expressionism betraktad är den vida underlägsen föregångare som Dr. Caligaris kabinett och efterföljare som den vidunderliga Metropolis. Fast det här är den första filmatiseringen av Bram Stokers roman Dracula, även om namnen på grund av att man inte fick rättigheterna är ändrade – så till exempel är vampyren greve Orlock, inte greve Dracula, och staden han anländer till heter Wisborg, inte Bremen. Och så vidare. (Fast i versionen med engelskspråkiga textskyltar stämmer namnen med romanen, eftersom filmen i USA inte längre är upphovsrättsskyddad och man därför bytt ut textskyltarna.)

Minnet spelade mig ett spratt. Det är oherrans många år sedan jag såg Nosferatu senast och de suggestiva, expressionistiska scener jag mindes – och som då och då dyker upp på stillbilder i anslutning till artiklar om filmen – visar sig med få undantag vara beklämmande taffliga och att man köpt in vampyrmasken på den dåtida, tyska motsvarigheten till Butterick’s är närmast plågsamt uppenbart.

Det här är en sak jag inte förstår: varför stolpar greve Orlock runt på ben som är så stela att de förefaller sakna knän och varför håller han armarna pinnstelt utsträckta framför sig när han stolpar runt och varför stolpar han runt så långsamt att ett barn med lätthet skulle kunna promenera ifrån honom? Det här är ju annars den klassiska gångstil som Frankensteins monster gjort vida känd i den långa rad sekunda B-filmer som följde på versionen från 1931, men han var alltså inte först. Här har vi det omkringstolpande originalet, stelare än en fura. Vilket förbryllar, eftersom greve Orlock skulle ha varit ohyggligt mycket fasansfullare om han i stället rört sig med samma pilsnabba vighet som de många råttor som i filmen strömmar ur hans olika likkistor och mycket tydligt symboliserar hans väsen (liksom den hyena som förbluffande nog springer runt i Karpaterna och skrämmer slag på hästar och som man kan misstänka är greve Orlock själv i tillfälligt förvandlat skick).

Det här är en annan sak jag inte förstår: varför dör greve Orlock i gryningsljuset i slutet av filmen när han utan vidare spisning vid ankomsten till Wisborg promenerar runt på gator och torg i fullt dagsljus som vilken turist som helst, undantagandes att han bär på en likkista full med jord, och letar efter huset han köpt? Och helt bortsett från självmotsägelsen, blir det inte löjligt när en blek, råttlik vampyr klampar runt på stadens gator med en likkista bokstavtligt talat under armen?

Det här är en tredje sak jag inte förstår: så fort vampyren är i närheten öppnar sig alla dörrar av sig själva. Må så vara. Men är det verkligen grusligt fortfarande tionde gången det händer … eller ens femte? Och är det verkligen läskigt när vampyren tar stela furan-konceptet fullt ut och fullkomligt spikrak och orörlig höjer sig ur kistan som om han vore ett lock som fälls upp? Varför gör han det…? Känns inte allt detta väldigt camp och finns det inte scener i samtida skräckfilmer som får en att tycka att det borde ha känts camp redan då, 1922?

Det höggradigt teatraliska skådespeleriet i Nosferatu hör förstås tidsandan till, men är icke desto mindre så våldsamt överdrivet att det blir självparodiskt. Skådespelarnas metod under stumfilmseran var denna, ja – man spelade som på teatern (där man ju måste synas till de bakersta bänkraderna), för det var i stort sett det enda sätt att skådespela på som man kände till under filmens första årtionden om man inte hette Louise Brooks och revolutionerade vita dukens skådespelarkonst. Hette man inte Louise Brooks spelade man med kvarnvingssnurrande armar, fotbollsrullande ögon, gapflabb och sprattlande ben. Men det hindrar inte att det fanns skådespelare som gjorde stor konst av den här skådespelarstilen – Buster Keaton, Gloria Swanson, Charles Chaplin, för att nämna några få – men till dem hör alldeles solklart inte den under Nosferatus första tjugofem minuter omotiverat gapskrattande Gustav von Wangenheim eller för den delen hans dramadrottningsstirrande och dito åmande fästmö Greta Schröder. Och Max Schreck (som alltså spelar vampyren) har ju redan nämnts, även om man får ge en eloge för hans i sammanhanget lyckade efternamn.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle skriva så här om Nosferatu, som jag tidigare högaktat och sett som den främsta av vampyrfilmer tillsammans med Roman Polanskis Dance of the Vampires (The Fearless Vampire Killers).

Och det är förstås någonstans synd att jag nu sett om Nosferatu efter så många år bara för att få en omhuldad illusion krossad.

Kör hårt,
Bellis

Annonser