Archive for the ‘ONE HUNDRED AND TWENTY-SEVEN HOURS’ Category

127 HOURS av Danny Boyle (2010)

mars 1, 2011

127 HOURS av Danny Boyle (2010)
Svensk titel: 127 timmar
Med James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott, Koleman Stinger, Treat Williams, Kate Burton, Bailee Michelle Johnson, Lizzy Caplan, Parker Hadley

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (James Franco), Bästa filmklippning (Jon Harris), Bästa originalmusik (A. R. Rahman), Bästa manuskript efter förlaga (Danny Boyle, Simon Beaufoy)

Wendy’s. Kentucky Fried Chicken. McDonald’s. Burger King. Dunkin’ Donuts. Taco Bell. Starbucks. Fridays. Coors Light. Gatorade. Coca-Cola. Sunkist. Och, tro det eller ej, Scooby Doo.

Det där är en lista över de ogenerade, övertydliga produktplaceringarna i 127 Hours och de flesta av dem dyker upp i split screen redan under förtexterna. Producenterna måste ha blivit rika som troll, för om man tar in hundra miljoner dollar i sponsorpengar och sedan gör en film om en ensam kille som fastnat med armen under ett stenblock ute i ödemarken kan jag inte se annat än att man därefter vältrar sig i pengar, helt oavsett om någon skulle vilja se den tröstlöst långtråkiga filmen eller inte. Alltså, hur mycket kan det kosta att göra en film om en kille som fastnat med armen under en sten och bara står där hela filmen? (Nåja, han springer lite i början och stapplar lite i slutet, men i övrigt står han bara där.)

Smart affärsplan, naturligtvis, men jag undrar om inte sponsorerna kände sig ganska blåsta när de fick se den här på alla vis billiga filmen. Särskilt som det dessutom inte nödvändigtvis är väldigt bra reklam att få sitt produktmärke övertydligt uppvisat i en film som ingen kommer att komma ihåg någonting alls av, förutom att killen som har fastnat under blodslaskande former hugger av sig armen med en liten fällkniv. Det är inte riktigt den sortens associationer flertalet produktmärken brukar vilja väcka.

Fast det är förstås både udda och ganska obegripligt att man här och där i filmen använt sig av split screen, något som var inne ett tag på sextiotalet men sedan i princip försvann. Av rätt goda skäl.

Kör hårt,
Bellis