PANDORAS ASK av G. W. Pabst (1929)
Originaltitel: Die Büsche der Pandora
Mest känd under sin amerikanska titel, Pandora’s Box
Med Louise Brooks, Fritz Kortner, Franz Lederer, Carl Goetz, Krafft-Raschig, Alice Roberts, Daisy d’Ora, Gustav Diesel, Michael von Newlinsky, Siegfried Arno
SPOILERVARNING
Låt oss konstatera det här med en gång – Louise Brooks var stumfilmserans främsta skådespelerska och största stilikon. Med sitt bobbade hår (boben var så stram att den kom att kallas ”the helmet”), sin strömlinjeformat art deco-slanka figur och sitt klassiskt vackra, hårdsminkade ansikte blev hon redan under sin samtid själva sinnebilden för – eftersom hon var essensen av – flappern, med osviklig känsla för moderiktigt pyramidalisk elegans. Och därför är hon det glada tjugotalets största stilikon, fortfarande ständigt förkekommande på omslagen till utgåvor av klassisk tjugotalslitteratur av författare som F. Scott Fitzgerald och på vykort i butiker världen över. I det allmänna medvetandet är hon inte en lika arketypiskt känd gestalt som Charlie Chaplin eller Humphrey Bogart, i alla fall inte till namnet – men till utseendet är hon den omisskännliga flapper alla genast placerar i tjugotalets centrum, oavsett om de vet vem hon är eller inte.
Fast ännu intressantare i det här sammanhanget är att hon även var sin tids främsta filmskådespelerska. Inte den allra mest berömda och omsusade – på den punkten överträffades hon av andra storheter, som till exempel (och framförallt) Gloria Swanson och Clara Bow. Men hon var världsberömd, hon var en av de största – och sedan dess kan man med visst fog säga att hon kommit att betraktas som dåtidens allra största, eftersom hennes skådespelargärning kommit att uppskattas allt mer för varje decennium som gått. Redan på femtiotalet utbrast den franske filmhistorikern Henri Langlois: ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks.”
Louise Brooks utgör den skådespelarestetiska länken mellan stumfilmseran och den moderna ljudfilmen, eftersom hon skådespelade med den moderna tidens realism i stället för stumfilmserans ögonrullande, armviftande och bensprattlande teatralism (för att mynta ett nytt uttryck, om än i typisk tjugotalsstil). Louise Brooks använder de små, talande uttrycksmedlen – skiftningar i ansiktsuttryck, blickar, diskreta gester. Känsloregistret är vidsträckt och finstilt, begåvningen överväldigande. Det är svårt att hitta någon historisk motsvarighet till Louise Brooks och det är svårt att hitta så tidiga filmskådespelerskor och filmskådespelare som känns så osvikligt, fräscht moderna än i denna dag.
Lousie Brooks var – och är – ett unikum.
Och rollen som Lulu i Pandoras ask är hennes paradroll. Hon kom att identifieras med Lulu på samma sätt som Rita Hayworth ett par decennier senare kom att identifieras med Gilda.
Det var nog ur minst en synvinkel lyckosamt att Louise Brooks gjorde uppror mot studiosystemet och därmed även för all framtid gjorde sig omöjlig i Hollywood, för det var den direkta orsaken till att hon i stället tog språnget över Atlanten och började göra film i Europa.
Dels kan det bero på att den här filmen är jämförelsevis sen, inspelad redan efter det att ljudfilmen gjort sitt intåg, och dels kan det bero på att hennes motskådespelare är européer, men hur som helst är Louise Brooks i Pandoras ask omgiven av skådespelare – med några undantag – som är i stort sett lika moderna som hon själv (om än inte tillnärmelsevis lika skickliga), som alltså i likhet med Louise Brooks inte sprattlar med armarna och rullar med ögonen, utan skådespelar med det känsligare och subtilare register som den moderna filmpubliken mer eller mindre tar för givet. Ur den synvinkeln är Pandoras ask rimligen en av flera ”gränsfilmer”, en film som står kvar i stumfilmseran men som samtidigt pekar framåt och i sig utgör en av grundvalarna för en modernare tids filmskapande, där så småningom även realismen ska göra sitt intåg.
Fast man kan undra om realismen, om än i stumfilmsestetikens melodramatiska form, inte har gjort sitt intåg redan här. För Louise Brooks rollgestalt Lulu i Pandoras ask är en lyxprostituerad flapper fatale som äter män till frukost, lunch och middag. Fast det i sig är måhända inte så märkligt – under de första decennierna var filmkonsten liberalare och mer vågad än man i förstone kan tro och det var först när moralpanikarna genomdrev Hays Code som Hollywoods filmskapare (inte så sällan till publikens förtjustning) i stället i symboliska bilder lät mer eller mindre grovt antyda det som inte fick visas. (Man kan exempelvis låta förstå saker och ting med en revolver i ett hölster som Haysfolket helt enkelt inte kunde ge sig på, eftersom den ju bara var … tja, en revolver i ett hölster.) Och mer och intressantare realistisk blir Pandoras ask av att Lulu snart visar sig vara en väl gestaltad och mycket mångfacetterad och stundtals motsägelsefull människa – liksom de flesta av oss, med andra ord. Lyxprostituerad eller ej, hon är så kär i sin rikaste, betalande älskare, som skänkt henne lägenheten hon bor i, att hon – i och för sig då tillfället utan hennes egen förskyllan uppenbaras – ödelägger hans kommande giftermål för att i stället kunna gifta sig med honom själv. Vilket, som mannen själv förutspått, blir hans undergång. Men inte socialt, som han trott, utan mer handgripligt när Lulu delvis ofrivilligt men förbluffande oberörd vållar hans död. När han väl är borta glömmer Lulu honom genast – något slags sorg visar hon aldrig prov på, förutom hycklande inför rätta när hon försöker bli frikänd.
Som sagt, det här är en melodram. Men det är en ohyggligt skicklig melodram. En melodram som med skärande realism berättar om en människas allt värre förfall och en melodram som spränger ytterligare en gräns, för det vore närmast tjänstefel att inte konstatera att Pandoras box, i synnerhet i de båda sista akterna, även är film noir eller i alla fall proto-film noir. Inte bara på grund av det ofrånkomliga, noirtragiska slutet, utan även för att de suggestiva nattscenerna i London (några dagscener finns inte i filmens två sista akter) är närmast en provkarta på noirfilmens formspråk och, liksom resten av Pandoras ask, omtumlande bra film.
Pandoras ask är ett sällsynt lyckat giftermål mellan dåtidens utan jämförelse främsta skådespelerska, amerikanskan Louise Brooks, och den europeiska filmkonst som redan passerat det vägskäl där den valt en annan väg än sin amerikanska kusin. Pandoras ask är mycket entydigt europeisk film, inte amerikansk. Och Louise Brooks är mycket entydigt en modern skådespelerska, inte en skådespelerska av sin egen tid.
Och till yttermera visso är Pandoras ask mycket entydigt alldeles enastående film, av det slag som det faller sig helt naturligt att placera högt upp på listan över världshistoriens främsta filmer.
Kör hårt,
Bellis
Tillägg: Pandoras ask finns att se på YouTube, dock med den engelska – och mest kända – titeln Pandora’s Box. Textskyltarna är på engelska.
Kinematografi 