Archive for the ‘PANSARKRYSSAREN POTEMKIN’ Category

PANSARKRYSSAREN POTEMKIN av Sergej Eisenstein (1925)

november 4, 2010

PANSARKRYSSAREN POTEMKIN av Sergej Eisenstein (1925)
Originaltitel: Bronenosets Potyomkin
Med Aleksandr Antonov, Vladimir Barskij, Grigorij Aleksandrov, Ivan Bobrov, Mikhail Gomorov, Aleksandr Levshin, N. Poltavtseva, Prokopenko, Konstantin Feldman, Beatrice Vitoldi

Pansarkryssaren Potemkin är en av filmhistoriens superklassiker, så låt mig genast och utan omsvep konstatera att den är ett alldeles enastående pekoral. Intrigmässigt, alltså. Det skulle faktiskt finnas fog för att kalla den Pansarkryssaren Pekoral, för till skillnad från D. W. Griffiths Birth of a Nation, som är så effektiv att dess motbjudande politiska budskap får det att vända sig i magen, är Pansarkryssaren Potemkin så löjligt bombastisk att dess motbjudande politiska budskap får en modern tittare att gapskratta. Råkar man inte vara en hjärtevarm och synnerligen naiv anhängare av den gamla leninistiska sovjetkommunismen får man samma intryck men tio gånger förstärkt av den här statsfinansierade propagandafilmen som av de väldiga, sovjetiska väggmålningarna föreställande stolta, storvuxna, stomatollende arbetare som i sällskap med sina traktorer marscherar mot soluppgången.

Det är förstås inte intrigen som har gjort Pansarkryssaren Potemkin till en av filmhistoriens milstolpar, utan något helt annat. För helt oavsett filmens av staten påbjudna syfte, helt oavsett den bisarrt enkla uppdelningen i gott och ont, helt oavsett den oförlåtligt enfaldiga och storvulna intrigen, så var Sergej Eisenstein en vidunderlig filmregissör, med betoning på film. Som i rörlig bild, alltså. Och det som gör Pansarkryssaren Potemkin till en av historiens största stilbildare och det som gör den sevärd än i dag är kameraarbetet och bildspråket och scenkompositionerna. Här finns en scen som med rätta är en av de mest kända, mest omtalade i hela filmhistorien – den med barnvagnen i trappan – men filmen fullkomligt myllrar av suggestiva, innovativa, fantasieggeande scener, staplade på varandra. Att beskriva dem i ord låter sig förstås inte göras, men alltifrån de återkommande, nästan hypnotiska närbilderna på ansikten till de väldiga masscenerna till de maskinestetiskt koreograferade, rytmiskt pumpande pistongerna och svepande kanonerna och roterande hjulen är Pansarkryssaren Potemkin en symfonisk bildfest, en kavalkad av den ena storslagna scenlösningen efter den andra. Självklart låg filmen ur den här synvinkeln långt före sin tid och åtskilliga ekon av den genljuder än i dag, i modern filmkonst.

När man har sett Pansarkryssaren Potemkin förvandlas den i minnet ganska fort till en vision, till en rad scener som fastnat på näthinnan. Den rullande barnvagnen, förvisso. Men även så mycket mer, den ena oförglömliga scenen efter den andra. Att de ramas in av en av de mest enfaldigt propagandistiska intriger som någonsin åstadkommits på vita duken glömmer man rätt snart, vilket säger väldigt mycket om hur suggestivt bildspråket faktiskt är.

Man kan säga så här, att Pansarkryssaren Potemkin tillhör den ganska lilla mängd filmer (inte mer än femhundra eller däromkring) man absolut måste ha sett som seriöst filmintresserad, med betoning på film. Som i rörlig bild, alltså.

Kör hårt,
Bellis

Annonser