PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)
Svensk titel: Utflykt i det okända
Med Anne-Louise Lambert, Karen Robson, Margaret Nelson, Helen Morse, Rachel Roberts, Vivean Grey, Kirsty Child, Tony Llewellyn-Jones, Jacki Weaver, Frank Gunnell, Jane Vallis, Christine Schuler, Ingrid Mason, Jenny Lovell, Janet Murray, Vivienne Graves, Angela Bencini, Melinda Cardwell, Annabel Powrie, Amanda White, Lindy O’Connell, Verity Smith, Deborah Mullins, Sue Jamieson, Bernadette Bencini, Barbara Lloyd, Wyn Roberts, Kay Taylor, Garry McDonald, Martin Vaughan, John Fegan, Peter Collingwood, Olga Dickie, Dominic Guard, John Jarratt, Kevin Gebert, Faith Kleinig
Jag var besatt.
Ända sedan jag första gången som tonåring såg den ikoniska, australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock och fram till något av de första åren på 2000-talet, var jag – av och till, framförallt när jag sett om filmen, oklart hur många gånger – feberhett besatt av vad som egentligen hände under den utflykt en flickskola år 1900 gjorde till den märkliga klippformationen Hanging Rock utanför Melbourne i Australien. Liksom tiotusentals – hundratusentals? – andra människor trodde jag att berättelsen var sann, ett intryck som förstärktes av att den upplaga jag har av Joan Lindsays roman med samma titel, och på vilken filmen bygger, innehåller efterord och detaljerade appendix som påstår just det; att berättelsen är sann.
Det är den alltså inte. Men det säger en hel del om den väldiga suggestionskraften i både filmen och romanen att så många människor trott det, och att inte så få faktiskt givit sig av till Australien för att gå igenom gamla tidningslägg i syfte att leta rätt på de ursprungliga artiklarna om det olösta mysteriet. Artiklar som visat sig inte finnas. Enligt uppgift har långväga resenärer brutit samman när de fått veta att tidningsläggen sedan länge är genomgångna och att inte minsta spår av mysteriet vid Hanging Rock år 1900 – eller åren närmast före eller efter – har kunnat spåras. Jag förstår dem. Jag blev själv djupt nedslagen när jag fick veta att berättelsen inte är sann, för trots att jag är bergfast övertygad om den naturvetenskapliga världsbilden och därför inte tror på övernaturligheter, var just *detta* mysterium ett jag trodde bergfast på och förgäves sökte en förklaring till. Vad var det som *hände*…?!
När jag nu återigen sett om Picnic at Hanging Rock är jag lika besatt på nytt. Filmens suggestionskraft är hypnotisk, det är svårt att värja sig – det svindlande vackra landskapet i Australien, den laddade mystiken, den under ytan bultande, förbjudna sexualiteten i det viktorianska Storbritanniens kolonier (inte endast heterosexualitet), den ogripbara Miranda (är hon något utöver en vanlig men mycket vacker flicka?) och *återigen* den ständiga frågan, som aldrig lämnar en oavsett om berättelsen är sann eller inte… vad var det som hände?! *Vad*?!
Och det är möjligt – om det inte bara är ett PR-trick – att något faktiskt hände, men att det inte är känt. Kanske något som på många sätt skiljer sig från filmens och romanens intrig, men trots det gjorde ett så traumatiskt intryck att det kom att ligga till grund för romanen. För Anne-Louise Lambert, som spelade Miranda, hävdar att hon under en kort promenad en dag när hon hade paus i inspelningen träffade en gammal kvinna i skogen som när hon fick se henne blev halvt förryckt, grep tag i henne och frågade: ”Miranda, det är ju du! Var har du varit så länge?!” Man ska minnas att Anne-Louise Lambert var iförd kläder som såg ut att komma från år 1900, eftersom hon vid tillfället förstås var klädd för rollen.
Kvinnan visade sig vara Joan Lindsay. Författarinnan till romanen Picnic at Hanging Rock.
Senare har ytterligare en märklig omständighet – bevisligen – inträffat. Margaret Nelson, som spelar den plågade Sara i filmen, har varit spårlöst försvunnen i femton år – eller mer. Man vet inte exakt när hon försvann. Eller var.
Hennes försvinnande är ett mysterium än i denna dag.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 