PROMISED LAND av Michael Hoffman (1987)
Med Jason Gedrick, Tracy Pollan, Kiefer Sutherland, Meg Ryan, Googy Gress, Deborah Richter, Oscar Rowland, Sandra Seacat, Jay Underwood, Herta Ware, Walt Logan Field
SMÄRRE SPOILERVARNING
Man kan känna sig förbluffad rätt länge. I upp till en timme.
När det direkt efter förtexterna trumpetas ut att en film bygger på en sann historia är det nästan aldrig sant, men om det nu är så att man verkligen har en sann historia som är så angelägen att berätta att man tillverkar en film om den, varför berättar man den inte då?
För det gör man inte i Promised Land. Under den första timmen satt jag och undrade vad alltsammans egentligen handlade om. För handla om något brukar det faktiskt göra, kanske i synnerhet när greppet med den sanna historien tas till. Det brukar braka loss direkt. För att publiken häpen ska få se vilken fantastisk historia som har utspelat sig i verkligheten.
Till det kommer att man inom ramen för Promised Land lätt kan konstatera att den här historien på sin höjd kan vara något så när halvsann, för den ena av de båda personer den primärt handlar om – den person som ska ha stått förebild för Kiefer Sutherland – är död, och kan alltså inte ha haft särskilt mycket att förtälja om sitt liv när det var dags för filminspelning. Kanske i synnerhet som det är hans död som är den direkta orsaken till att det alls finns något slags historia att berätta.
Men lämnar man det därhän, så dyker faktiskt en berättelse upp efter en timmes film och sedan berättas det ganska frenetiskt under de resterande fyrtio minuterna. Och det blir dramatiskt och tragiskt och naturligtvis hemskt gripande, eller skulle i alla fall ha blivit om man under den första timmen lyckats uppamma något slags intresse för rollgestalterna. Det har man inte.
Möjligen med undantag för Meg Ryan, som redan på detta tidiga stadium i karriären visar sig vara en skådespelerska som är kompetent men under korta ögonblick, företrädesvis på barer och restauranger, skimrar till och blir alldeles enastående. Som bekant blev hon världsberömd på allvar i och med den fejkade orgasmen på restaurangen i Rob Reiners When Harry Met Sally två år efter det att Promised Land spelades in. I Promised Land gör hon i stället en enastående scen inne på en sjaskig bar, när en rundlagd redneck försöker ragga upp henne. En scen som aldrig förr eller senare har skådats på filmduken…
…vilket för övrigt känns som en välgärning när det gäller Promised Land, eftersom filmen är ett nästan ofattbart arketypiskt exempel på ett omsorgsfullt hopklipp av scener som är sådana stapelvaror att man sett så gott som varenda en i minst hundra tidigare versioner.
Mer udda är musiken, som av och till och till synes ofta opassande, består av en vokal mässa från medeltiden, sjungen a capella av en kvinnokör. Det är först när tragedin slår till tio minuter innan slutet som man kan ah:a och oh:a över hur symboliskt allt plötsligt blir, för nu förstår man vilken djupsinnighet som ligger bakom musikvalet.
Det där är nog rätt typiskt för Hollywoods sätt att försöka göra vad som i allt väsentligt egentligen är en europeisk historia. I alla fall på film. Promised Land gjord av någon framstående, europeisk regissör skulle, med vad som i brist på bättre får kallas det europeiska filmspråket i motsats till det amerikanska, ha kunnat bli en mycket gripande film.
Fast det finns en sådan scen i den här amerikanska varianten. Den där Kiefer Sutherland efter två år återvänder till det lilla samhälle där han växt upp och träffar sin sjuke far. Den scenen är lågmält, intensivt känslig och i all sin vardagliga, tragiska enkelhet förbluffande väl spelad av dels Kiefer Sutherland, dels Oscar Rowland. Jag bjuder på högsta beröm: som vore den tagen ur en Mike Leigh-film. Och lika talande, trots att så lite sägs. Oceaner utspelas mellan de båda, under bara ett par minuter.
Och där någonstans fanns dessutom en historia som kanske hade varit mer värd att berätta.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 