Archive for the ‘ROCKY BALBOA’ Category

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)

mars 4, 2009

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)
Med Sylvester Stallone, Burt Young, Geraldine Hughes, Antonia Tarver, Milo Ventimiglia, Tony Burton, A. J. Benza, James Francis Kelly III, Talia Shire, Mike Tyson, Lou DiBella, Ana Gerena, Angela Boyd, Henry G. Sanders, Pedro Lovell

SPOILERVARNING – SLUTET AVSLÖJAS

Det är väldigt lätt att göra sig lustig över Sly Stallone. Han har gjort en lång rad enfaldiga skräpfilmer och han är en mycket medelmåttig skådespelare. Men – och det är rätt viktigt – han är inte dum i huvudet.

När han var 29 år gammal och hade 750 dollar på bankkontot, bestämde han sig för att skriva ett filmmanus. Det tog 17 dagar. Filmen kom att heta Rocky, Sly Stallone spelade själv huvudrollen och den vann en Oscar för bästa film och tog dessutom en statyett för bästa regissör och en för bästa klippning. Den nominerades i ytterligare 7 kategorier. Och det här var inte alldeles oförtjänt – även om filmen inte har åldrats särskilt väl, i synnerhet inte i sken av de många allt fånigare uppföljarna, så var den en sensation när den kom. Jag gillade den då – 1977 – men har haft lättare att tygla min förtjusning sedan dess.

Fast, poängen: Rocky var ett slags fenomen, som i kamp mot filmer som Taxi Driver och Star Wars och Network och All the President’s Men blev en box office-hit. Och även om den berättar en väldigt enkel historia, så gör den det effektivt.

Nu är vi framme vid kapitel 76548 i berättelsen om Rocky. Den uppenbart lögnaktiga kungörelsen att Rocky hela tiden varit avsedd som en trilogi, som påstods när den gjort succé och man ville göra ett antal uppföljare, har blivit ännu mer genomskinlig i takt med att trilogin i stället blivit en… ja, vad är det? Hur många Rocky-filmer finns det egentligen? Är det 6 eller 7?

Men så kommer då Rocky Balboa.

Det här är inte en stor film. Det är inte stor filmkonst. Men det är en film som man inte utan vidare kan avfärda. För den är inte heller dum. Faktiskt.

För det första har den, för den som vet något om tungviktsboxning, en uppenbar förlaga i verkligheten. Matchen som Evander Holyfield gick mot Mike Tyson 1996. Mike Tyson hade i en mycket lång rad segrar slagit sina motståndare på knockout under de första trettio sekunderna i första ronden och många av oss som gillar tungviktsboxning började få allt klarare för oss att han inte kunde boxas. Han hade bara en stridsvagnstung höger (eller var det en vänster? – man glömmer när det gäller en så komplett ointressant boxare), men han saknade uthållighet (vilket är vad boxning handlar om) och han hade ingen teknik (vilket är vad boxning ännu mer handlar om), i synnerhet inte jämförd med rättmätiga legendarer som Muhammad Ali (är och förblir störst av dem alla), George Foreman och Rocky Marciano. Det enda som saknades var ett bevis, en bekräftelse – och den bekräftelsen fick vi när Mike Tyson äntligen mötte en värdig motståndare, någon som faktiskt kan boxas: Evander Holyfield. Då förlorade han. Eftersom han blev tvungen att gå flera ronder och helt enkelt saknade den uthållighet och teknik som krävdes. För det gick inte att sänka Evander Holyfield med ett enda, stridsvagnstungt slag. Inte ens med tio. Eller tjugo.

Ok, där har ni i korthet bakgrunden. För den här filmen handlar, på boxningsplanet, om en inte likadan men motsvarande match. En regerande världsmästare som aldrig mött en riktigt värdig motståndare och som helt plötsligt får möta någon som räknas som mer eller mindre föredetting och som får om inte stryk så åtminstone bara gör jämn match mot föredettingen. Det är inte rimligt att tro att Rocky Balboa ska klara sig mer än de trettio sekunderna mot Mason Dixon, även om han av sentimentala skäl är stor publikfavorit i filmen, och även om Balboa förlorar på poäng så är den stora poängen att han står upp och slår tillbaka under alla tio ronderna. Tiden ut. Och han är 60 år gammal medan hans motståndare är under 30, eller något.

Naturligtvis är det här en ren saga, för det finns inte en chans att man kan ägna sig åt professionell tungviktsboxning på elitnivå när man är 60. Absolut inte en enda chans. När George Foreman var 41 bevisade han att det fortfarande gick, men det var på sluttampen.

Fast det är inte poängen. För vad filmen handlar om är att förverkliga sin dröm, även om närstående delar av omvärlden och i alla fall till en början egna tvivel talar om för en att man har alla odds emot sig. Och även om omvärlden har rätt. Och det är trots allt – i all sin effektiva enkelhet – en inspirerande tanke. Det är det faktiskt.

Dessutom fungerar den här berättelsen – om än enkelt och osofistikerat – rätt bra på ett annat plan. Den slummige men numera restaurangägande Rocky Balboa driver omkring i en dyster tillvaro, men hans relationer till människorna i omgivningen är inte ointressanta. Hade de fått utvecklas mer skulle det här ha kunnat bli en autentiskt intressant film, medan den nu är ganska ytlig om än – inte oväsentligt – intressantare på det planet än någon annan Rockyfilm. För det görs i alla fall en ansats till att i mörka, noirliknande scener i nedgångna slumområden i Philadelphia ge ett slags personporträtt av denne sorgsne föredetting. Sly Stallone är ingen stor skådespelare och hans irriterande sluddrande gör hans repliker monotona (de saknar känsloläge), men han passar någonstans ändå som denne luffaraktige föredetting som rultar på genom en tillvaro han själv finner djupt otillfredsställande.

Och ibland gnistrar det till – scenen inne på centret för bortsprungna hundar, med den unge grabben, är faktiskt bra. Sly Stallone agerar på riktigt. Den unge grabben också. Till exempel.

Men med detta sagt så är Rocky Balboa – och det bör upprepas – inte en märkvärdig film. Den är inte stor filmkonst. Men den är bättre än Rockyfilmernas välförtjänta rykte. Den är utan större tvivel den bästa filmen i serien. Vilket inte säger mycket, men det säger något – Rocky kan vara bättre än sitt rykte. Även om det tagit tid.

Rocky Balboa sägs vara det sista kapitlet i sagan om Rocky. Faktum är att jag, oväntat nog, inte hoppas det. För jag hoppas att Sly Stallone har modet att göra en sista Rockyfilm – helt utan boxningsmatch. En film där den mycket åldrade Rocky i stället porträtteras djupare och där hans relationer till människorna i omgivningen fördjupas. Med en skickligare regissör än Sly Stallone och med en skickligare manusförfattare än Sly Stallone skulle den filmen nämligen kunna bli mycket bra. Trots att Sly Stallone inte är någon stor skådespelare. För han kan gestalta den sluddrande, tafatte, sorgsne men i grund och botten godhjärtade Rocky. Och han skulle säkert kunna göra det bättre om han inte regisserade sig själv.

Å andra sidan – jag måste medge att jag inte kommer att ligga sömnlös om denna tänkta, sista Rockyfilm aldrig görs.

Kör hårt,
Bellis

Annonser