Archive for the ‘SOPHIE SCHOLL – DE SISTA DAGARNA’ Category

SOPHIE SCHOLL – DE SISTA DAGARNA av Marc Rothemund (2005)

augusti 7, 2010

SOPHIE SCHOLL – DE SISTA DAGARNA av Marc Rothemund (2005)
Originaltitel: Sophie Scholl – Die letzten Tage
Med Julia Jentsch, Gerald Alexander Held, Fabian Hinrichs, Johanna Gastdorf, André Hennicke, Anne Clausen, Florian Stetter, Maximilian Brückner, Johannes Suhm, Lilli Jung, Klaus Händl, Petra Kelling, Jörg Hube, Franz Staber

Anne Frank är förstås mest känd. Och hon var bara ett barn. Men frågan är om hon var modigare än den unga kvinnan Sophie Scholl. Anne Frank höll sig – av mycket förklarliga skäl – gömd, tillsammans med sin familj. Sophie Scholl gjorde motstånd, så öppet att hon åkte fast och i förhör erkände vad hon gjort. Och talade om att hon var stolt över det.

Därefter avrättades hon genom halshuggning.

Det här ägde rum i Tyskland 1943 och Sophie Scholl var en ung tyska som inte för ett ögonblick låtit sig luras av nazisternas ohyggliga politik och propaganda, och som handlade i enlighet med sina rakt motsatta övertygelser. Därför att människovärdet, friheten och civilisationen var henne kärare än livet självt. Därför att hon, som hon själv säger, hade ett samvete.

Om detta handlar filmen Sophie Scholl, som är en dramadokumentär byggd på förhörsprotokoll. Med undantag av inledningen utspelas hela filmen i SS:s högkvarter, där hon förhörs och hålls i fängsligt förvar innan hon slutligen avrättas.

Och kanske ligger något av problemet i detta. I det teaterlika kammardramat. För i sig är filmen inte särskilt märkvärdig. Den finns i otaliga varianter som handlar om otaliga olika omständigheter under olika historiska epoker, men samtliga varianter handlar om den mycket modiga, enskilda människan som gör motstånd mot ett totalitärt system för att slutligen bli dess offer. En av de bästa filmerna på temat torde vara 1984 av Michael Radford. Fast den bygger på en roman av George Orwell, inte på en sann historia.

Frågan är om det gör särskilt stor skillnad. Det faktum att Sophie Scholl har funnits i verkligheten gör inte själva filmen vare sig bättre eller sämre, möjligen förutom ur en specifik synvinkel. Det är gripande att Sophie Scholl ansåg att det hon gjort inte var förgäves, trots att hon skulle komma att straffas med döden, eftersom man under rättegången – som jag betvivlar var fullt så bisarr i verkligheten som den är i filmen – blev tvungen att för åhörarna i rättssalen avslöja vad hon gjort (delat ut flygblad) och tanken därmed kunde tänkas sprida sig och leda till den studentrevolt hon hoppats på. Detta lilla hopp gjorde det värt för Sophie Scholl att gå i döden. Så djupt rotade i hennes innersta var hennes övertygelser.

Om verklighetens Sophie Scholl hade vetat att det på 2000-talet skulle göras en spelfilm om henne och vad hon gjort, skulle hon med ännu mycket större mod och sinnesfrid ha kunnat gå i döden. Redan som det var tyckte hon sig inte dö förgäves, men någon studentrevolt blev det aldrig.

Å andra sidan kanske filmen inspirerar enstaka tittare att under nya men liknande omständigheter visa samma mod som Sophie Scholl, även om hon stundtals inte är helt sannolik. (Så till exempel är det faktiskt obegripligt att hon inte egentligen behöver gå på toaletten när hon efter sitt erkännande i förhörsrummet ber att få göra det, eftersom hon mycket mindre obegripligt är fullständigt skräckslagen.)

Fast jag vet inte.

Sophie Scholl – verklighetens Sophie Scholl – griper och förundrar och imponerar. Det är inte alldeles lätt att säga samma sak om den möjligen något idealiserande filmen, som gjorts så många gånger förut och kommer att göras så många gånger igen, i olika varianter och om olika personer.

Men en intressant detalj är att den högt uppsatte SS-polis som förhör henne trots flosklerna han häver ur sig omedvetet låter påskina att han inte alls är övertygad om den nazistiska läran och den bana Tyskland slagit in på. I ett avslöjande ögonblick försöker han rädda Sophie Scholl genom att erbjuda henne att gå i god för att hon blivit förledd av sin bror. Det vore inte, säger förhörsledaren, att svika brodern, som redan erkänt.

Sophie Scholl tackar nej. Med motiveringen att det vore att svika den idé för vilken hon kämpat.

Som sagt, filmen bygger enligt uppgift på autentiska förhörsprotokoll och verklighetens Sophie Scholl måste ha varit en mycket imponerande människa.

Kör hårt,
Bellis