Archive for the ‘THE APARTMENT’ Category

THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)

augusti 31, 2009

THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)
Svensk titel: Ungkarlslyan
Med Jack Lemmon, Shirley MacLaine, Fred MacMurray, Ray Walston, Edie Adams, Jack Kruschen, David Lewis, Hope Holiday

SPOILERVARNING

Sann komedi spelar mot en resonansbotten av tragedi. Ibland på ett så rättframt enkelt sätt att alla fyraåringarna skrattar, som när Laurel och Hardy (för säkerhets skull: Helan och Halvan) får pajer i ansiktet. Lite tragiskt för dem, mycket skojigt för fyraåringarna. Komedi för vuxna spelar mot en allvarligare resonansbotten av tragedi, som i The Apartment. Det här är roligt. De första tio minuterna. Sedan blir det gradvis allt mer tragiskt, för varje normalt känsloutrustad människa börjar snabbt dels tycka mycket synd om Jack Lemmon, dels betrakta honom med ett visst mått av förakt. Vad är han för mes till kontorsråtta, egentligen, som låter sig utnyttjas så hänsynslöst i stället för att bara säga nej? Är det så viktigt att bli befordrad att man kan låta cheferna ödelägga hela ens privatliv genom att monopolisera ens bostad för att kunna vänsterprassla med älskarinnorna?

Jack Lemmon är personifieringen av den hunsade, ryggradslöse varianten av mannen på gatan, mannen som förbindligt leende ber om ursäkt för att han stått i vägen för knytnäven när någon slagit honom rakt i ansiktet. Han kan inte säga nej och oavsett vad omgivningen kräver av honom går han med på det. Alldeles trovärdig är han inte, men han är tillräckligt sympatisk för att man ska drabbas av i alla fall viss medkänsla.

Det drabbas man av för Shirley MacLaine också, även om hon aldrig varit en särskilt bra skådespelerska – så inte heller här, där hon med mekaniska känslor rabblar sina repliker och man främst utnyttjar hennes docksöta ansikte för att väcka just medkänsla. Många har svårt att inte känna med gråtande flickor i treårsåldern och Shirley MacLaine ser ut som en gråtande flicka i treårsåldern. Men hennes rollfigurs repliker visar på något annat, något som känns autentiskt tragiskt och därför blir gripande – en kvinna som vet att hon blir lurad men som inte kan motstå att låta sig luras, helt enkelt för att förälskelsens lockelse är för stark. En kvinna som fullt medveten om bedrägeriet mot sig själv hjälper till att genomföra det.

Det här är inte ointressant. Komedin övergår snabbt till en tragedi som utspelas mot en fond av ett antal mäktiga mäns hänsynslösa, sexuella utnyttjande av kvinnor utan inflytande och även om en av kvinnorna, en sekreterare, eftertryckligt lyckas slå tillbaka så försöker en annan, Shirley MacLaine, i bottenlös förtvivlan ta sitt liv.

Samtidigt är The Apartment inte tungt dyster – i det lätta handlag med vilket den regisserats förblir den en tragedi som smyckats ymnigt med komedins attiraljer. Det säger något om Billy Wilders förmåga som regissör att de flesta tittare genom tiderna lämnat biografen eller tv-skärmen med intrycket att de sett en komedi, trots att tragedin med samma obönhörlighet som hos det grekiska dramat rullats upp inför deras ögon. Med den avgörande och förutsägbara skillnad, förstås, som stämplar det här dramat som typiskt för Hollywood under guldåldern.

Det är inte alldeles uppenbart varför Billy Wilder så sällan finns med när man tillverkar listor över filmhistoriens främsta regissörer, eftersom förbluffande många av hans filmer välförtjänt och för det mesta finns med på listorna över filmhistoriens superklassiker. Double Indemnity. Sunset Boulevard. Some Like It Hot. Stalag 17. The Seven Year Itch. Witness for the Prosecution.

The Apartment må inte hamna på listan över filmhistoriens superklassiker, men den försvarar väl sin plats som en av Billy Wilders skickligt regisserade filmer även om den blir lidande av Shirley MacLaines mycket begränsade, pipiga insats.

Fast å andra sidan är den insatsen oavsiktligt rätt komisk och bidrar därmed till komedin som huserar mitt i tragedin.

Kör hårt,
Bellis